Om utpressning

Jag har ju varit där, ganska ordentligt. I den prekära situation där ett felaktigt ord från någon, en alltför igenkännande blick, ett ”felaktigt” tilltal eller någon kvarglömd attiralj skulle kunnat spräcka hela bubblan. Under den tiden mottog jag några mer eller mindre väl dolda propåer med dubbel klangbotten i det gängse men också med några tydliga referenser till kännedom om det som skulle förbli dolt.

I mitt fall rörde det sig om ett vanligt enkelt dubbelliv. Den där klassiska sorten där man av tusen och ett skäl är för mjukostmesig för att lämna det förhållande som aldrig fungerat utan var något helt annat. Istället blåste jag bubblor genom de hål jag lyckades gräva fram i verkligheten. Bubblor som innehöll den syrerika luft jag ansåg mig behöva. Men bubblor som krävde total isolation från det liv som kanske skulle kunnat kallas vardagen.

Lösningen låg till stor del i att använda de möjligheter som gavs via ett mycket krävande och kringflackande jobb och dels – föga meriterande men ytterst lärorikt – genom en verkligt skarp lögngenerator. För om det var något jag lärde mig under den tiden så var det att ljuga. En lärdom som kommit att vända sig i sin grav och nu istället med precision av tveksam förmån ser lögnaren i var och en som far med osanning. Vilket ju är en ganska rejäl numerär.

Den verkligt duktige lögnaren ljuger inte bara för sin omvärld. Den professionelle lögnaren ljuger också för sig själv. Först och främst för sig själv, faktiskt. Det gör själva utspelandet av omgivningen mycket lättare för om man ska hålla sig själv bakom ljuset – som ju faktiskt vet hur det ligger till – då gäller det att ligga i framkant och vässa på omständigheterna.

I mitt fall tog lögnens paradigm ett ganska abrupt slut när jag i en bubbla fann allt jag någonsin önskat mig. De drömmar jag burit var plötsligt samtliga besvarade och hela verkligheten kom att betraktas från en diametralt belägen aspekt. Vad jag fram till dess tvingat mig att se som verkligheten var en rätvinkligt felpolariserad bild av livet. En som fått pågå alldeles för länge. En som förvandlat mig till en mycket begränsad och falsk person. Det fick vara nog. Där och då.

Jag kan idag nästan inte föreställa mig hur det kändes. Lögnens ackumulerade tyngt pressade mig så hårt mot det sterila betonggolvet att jag i det stora hela givit upp. Jag tänkte att eftersom jag är en så värdelös lögnare till person (men ändå skicklig lögnare) så får det här nog bli ett ganska kort och knappt minnesvärt liv. Konstant en känsla av att något var fel. En känsla som tog sig ut genom fysiska obalanser och vanvettiga flyktresor över jordklotet.

Men anledningen till att jag kom mig för att skriva om detta var en annan än den egna reflektionen. Jag plockade med kulissens alla människor för att försöka skapa en klar siktlinje till de på den bakre raden, de som faktiskt förestår hela etablissemanget. Men när jag möter kulissens ensemble ser jag idel lögnare. Bärandes de mest massiva lögndräkter och tunga hemligheter.

Mer än en iakttagare har fastslagit att det bland maktens män och kvinnor finns en överrepresentation av vad som ur den gängse normen kan kallas abnorma utövande som olika former av masochism, pedofili, sodomi och andra trevligheter vid sidan av själva maktmissbruket. Man kan ju gissa att dessa utövanden hänger samman med samma undertryckthet som faktiskt kräver maktutövandet av individen. Att det är samma tryck emanerandes ur olika ventiler.

Men det kan ju vara tvärtom också. Att de ”smutsiga lasterna” är den inträdesbiljett som krävs till etablissemangets stängda cirklar. För hur ska man kunna garantera att kulissens alla kasperdockor ska kunna styras om man inte har pålitliga, grundmurade och väl angjorda hållhakar på dem? Kanske är det därför de hemliga sällskapen, de ockulta ritualerna och de framförallt i det förenade konungariket så sodomitiskt anstrukna politikerna är så förhärskande?

Den som inte bär på en hemlighet är inte kvalificerad. Jag har sett det ytterst tydligt i näringslivet. ”Förbrödring” kallas det. Gemensamma besök på strippklubbar där förtroenden byts och hållhakar skapas. Räder i horkvarteren, livligt uppmuntrade av linjechefer för att se till att de där sista ynglen utan hållhakar får sig ett sponsrat ligg och blir till formbart styrbart material i koncernens tjänst.

I nivå efter nivå utefter pyramiden används hållhakarna för att få människor att prestera de diktat som rinner ner från toppen. Oerhört enkelt och smidigt. Oerhört lättskött. Den som i ett ögonblick av driftighet skaffar sig hållhakar på sina överordnade kan antingen se fram emot ett snabbt avslutande av de egna oegentligheterna eller en absolut strålande karriär allt beroende på ansvarig chefs läggning.

Jag var en udda fisk i näringslivsdammen. Jag skapade mina egna bubblor och det utgick så att säga från mina egna önskemål. Jag har aldrig varit någon gruppmänniska så att sväva iväg på sponsrade äventyr var aldrig att tänka på. Det var jakten som drog. Det var svårt att få hållhakar på mig. Däremot samlade jag gott om hållhakar på andra. Tills den dagen jag skickade mail till en bubbelinnevånare genom företagets mailsystem.

Två dagar senare var glipan identifierad. En person av börd, en person med makt. En lite varstans invävd person av viss betydelse i den övergripande kulissen fick reda på saken och började – utan att direkt peka på vetskapen – skapa sig viss hävstång baserat på en outtalad införståddhet. Så fortsatte det – ett slags katt-och-råtta-lek utan egentligt syfte annat än bibehållande av makt och införståddhet om sakers ordning tills den dag jag kapade lögnen. Då försvann propåerna genast.

Så när siktfältet ter sig ofritt på grund av alla kulissens i diverse hållhakar fjättrade kasperdockor kan jag inte låta bli att tänka på den tiden. Hur det kändes inuti. Hur manisk bibehållandes av lögnen faktiskt blev. Hur jag förlorade all proportion på saken och vilka obscena uttryck jag faktiskt lät saken få. Hur det åt mig dag och natt och hur jag ändå fann en sensationell sport i att slipa på lögnen och låta den leva.

Jag ser hur de har det, de stackarna. De står där – mer eller mindre hårt hållna i sina trådar med den evinnerliga vetskapen av att det när som helst kan komma ett ryck. Rädslan är irrationell. Den äger individerna, lågt mer än det övergripande bedrägeriet faktiskt gör. Det får dem att trots smärtan och lögnens ohyggliga gravitation fortsätta spelet intill sista blodsdroppen.

De vet att de är kuliss. De vet att de närsomhelst kommer att arkebuseras i det spel där de verkliga huvudmännen i de åtskilliga divergeringsmanövrer de bygger sitt försvar på. Förr eller senare. Men den inbillade skammen för hållhaken har i sinnet vuxit sig långt större. Den har blivit större än kärleken till livet och den lilla pressade människan finner ingen annan stans än att suga upp det lilla ljus och den värme man tycker sig ana i ryktbarheten från podiet. Frontfigur som man ju ändå är.

Förr eller senare går det upp ett ljus. Förr eller senare inser man hur förrådd man blivit – av sig själv eller av andra. När det väl vänder är man en fara för de bak kulissen. Man känner igen mönstren, man läser skeendena. Man elimineras, helt sonika. För om det är lögnen och rädslan för ljuset som driver kasperdockorna så är det något annat som driver de på bakersta raden.

Det är rädslan för kärleken. Rädslan för att helt ge sig hän i vad som är fundamentet till allt vi är och har. Det är insikter i vad som är viktigt och de kaskader av förståelser detta skapar. Hur generation efter generation faktiskt betett sig och hur man själv stått försvar för dessa vanvettigheter. Jag tror inte att det är rädslan för vedergällning som är det verkliga hotet för dessa individer. De leker sannolikt gärna med sina stridsleksaker. Det är nog snarare så att de är rädda för själva kärleken. Stackars, stackars.

Kommentarer

  1. Oj - den var stark. Avgrundsdjupen ekar. Och äcklet över alla dessa tillstånd av okärlek. Dom har funnits i mitt inre - har varit där och det stänker ännu lite därifrån...

    SvaraRadera
  2. Jo, där finns passager jag inte är så där genomgripande stolt över. Men icke desto mindre lärorika. Det tog många år, men när jag slutligen begrep att jag faktiskt kan sluta förneka vad som varit och istället nästan aktivt lyfta ut det i ljuset även för andra att betrakta så kändes det ohyggligt frigörande.

    Andra människors reaktioner var inte alls de dömande jag förväntat mig. Det var relaterande och från de mest oväntade håll kom äkta vänskap, stöd och ett varmt igenkännande.

    Människor förändras. Men om jag skulle knipit igen kring mina mörka stråk och gömt dem för mig själv och andra skulle jag ju inte kunnat komma vidare. Att vara människa är ju inte att vara perfekt. Inte på det lilla viset.

    Och förändringen är ju det enda vi kan kalla oföränderligt egentligen. Men även det kan ju ändras.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion