Väntevarv vid landning
OK. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig vilket är ganska underligt då jag egentligen inte hade någon idé om hur det skulle te sig. Men att förhålla sig som ett blankt papper inför en händelse som inte inträffat är sannolikt lika svårt som att tysta ner sinnet för att lyssna bortom dess idoga tjatter.
Vad man önskar får man också och kanske har jag varit lite väl sugen att få prova den alternativa vägens kraft i fråga om de fysiska manifestationerna av obalansen. Kanske var det rentav därför det föranleddes, vad vet jag. Men obalanserna förefaller skaka fram ur den fortfarande relativt nyvakna kropp som ännu i allt väsentligt landar i den ljuvliga verklighet som uppstått i slutet av en mörk passage.
En landning som under sitt pågående ackompanjerats av några verkligt viktiga frånfällen men också av några riktigt genomgripande insikter. Det har säkerligen spänt bågen. Låter rensningens process komma till den yttersta delen i det holistiska. Låter det värka ut genom själva kroppen. Sedan är det ju inte alltid en slump vilka människor som dyker upp längst vägen. I detta fall mer sannolikt den raka motsatsen.
Jag har skrivit mycket om uppvaknande, mer än jag själv trodde vid en återblick och kanske är det symtomatiskt eftersom jag i mitt eget liv fortfarande landar efter en fantastisk omställning. Det verkar som om det nu är dags för en storstädning av sådant som legat på loftet och skräpat en tid. Alla har sådana saker, sannolikt i ungefär samma omfattning. Alla hanterar det på olika sätt.
Någon (som kallat mig omnipotent) har hävdat att jag undertryckt mina. Det är nog inte direkt ovanligt. Men jag vet ju – jag har ju levt hela mitt liv och vet vad det innehållit. Jag tror att jag väntat till dess sakerna skuttar ner från loftet och ner i badkaret där de spolas av och det som inte är något värt att ha flyter vidare ut i universums enorma mentala infiltrationsbädd.
Alla har det, som sagt och alla har också sin takt. I tidens kedjor finns kanske rytmiken av att det storstädas just nu. Den mest skriande och plågade förnekelsens skrik hörs ofta dessa dagar. Det börjar bryta igenom och precis i ögonblicket innan oundvikligheten känns det alltid som allra värst. I jämmerliga försök att projicera det som måste kalas ut av bäraren på någon annan är det inte alla gånger en särskilt vacker syn men likväl ett tecken på en omtumlande reningsprocess.
För min del har det nått kroppen. Det har alltid legat där under ytan men inte förrän nu kan jag se vad det varit och varför. Inifrån och ut säger den gamla bortcensuerarde synen på det mänskliga lidandet och dess lösningar. Och i ljuset av det synsättet blir det så logiskt att jag inte kan annat än att låta det löpa. Ta den lilla tid det behöver.
Återkommer.
Vad man önskar får man också och kanske har jag varit lite väl sugen att få prova den alternativa vägens kraft i fråga om de fysiska manifestationerna av obalansen. Kanske var det rentav därför det föranleddes, vad vet jag. Men obalanserna förefaller skaka fram ur den fortfarande relativt nyvakna kropp som ännu i allt väsentligt landar i den ljuvliga verklighet som uppstått i slutet av en mörk passage.
En landning som under sitt pågående ackompanjerats av några verkligt viktiga frånfällen men också av några riktigt genomgripande insikter. Det har säkerligen spänt bågen. Låter rensningens process komma till den yttersta delen i det holistiska. Låter det värka ut genom själva kroppen. Sedan är det ju inte alltid en slump vilka människor som dyker upp längst vägen. I detta fall mer sannolikt den raka motsatsen.
Jag har skrivit mycket om uppvaknande, mer än jag själv trodde vid en återblick och kanske är det symtomatiskt eftersom jag i mitt eget liv fortfarande landar efter en fantastisk omställning. Det verkar som om det nu är dags för en storstädning av sådant som legat på loftet och skräpat en tid. Alla har sådana saker, sannolikt i ungefär samma omfattning. Alla hanterar det på olika sätt.
Någon (som kallat mig omnipotent) har hävdat att jag undertryckt mina. Det är nog inte direkt ovanligt. Men jag vet ju – jag har ju levt hela mitt liv och vet vad det innehållit. Jag tror att jag väntat till dess sakerna skuttar ner från loftet och ner i badkaret där de spolas av och det som inte är något värt att ha flyter vidare ut i universums enorma mentala infiltrationsbädd.
Alla har det, som sagt och alla har också sin takt. I tidens kedjor finns kanske rytmiken av att det storstädas just nu. Den mest skriande och plågade förnekelsens skrik hörs ofta dessa dagar. Det börjar bryta igenom och precis i ögonblicket innan oundvikligheten känns det alltid som allra värst. I jämmerliga försök att projicera det som måste kalas ut av bäraren på någon annan är det inte alla gånger en särskilt vacker syn men likväl ett tecken på en omtumlande reningsprocess.
För min del har det nått kroppen. Det har alltid legat där under ytan men inte förrän nu kan jag se vad det varit och varför. Inifrån och ut säger den gamla bortcensuerarde synen på det mänskliga lidandet och dess lösningar. Och i ljuset av det synsättet blir det så logiskt att jag inte kan annat än att låta det löpa. Ta den lilla tid det behöver.
Återkommer.
Kommentarer
Skicka en kommentar