Om ledsamheter

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn.

Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville.

Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstillande. De kraftigare varianterna påverkar humöret och de mildare gör att det efter några dagar blir värre eftersom jag ju bryter mot kroppens signaler genom att bekämpa just desamma. Nej, dags för andra upplägg. Homeopati, för att vara specifik.

Nu är ju homeopaterna att ganska upptaget släkte då många lägger ner verksamheten på grund av den relativt utstuderade fackmässiga förföljelse de utsätts för under det att intresset vaknar lavinartat till följd av samma förföljelse. Man måste ha tur i form av ett ”oväntat” återbud för att få komma nästa dag. Tur är bra saker.

Nämnda homeopat ställde några frågor om livet. Några få frågor med väldigt långa svar. Man kan säga att hon lockade det ur mig, allt det där som jag ju alltid vetat men som jag inte så ofta plockat med. Hur jag hanterar smärta. Hur jag hanterar ledsamheter. Att ledsamheter ofta blir till fysisk smärta. Att jag låter sorg och elände ta sig ut genom kroppen istället. Att jag alltid varit sådan.

På vägen hem från ”genomgången” med en liten flaska i passagerarsätet smällde det till på det där för mig ovanliga sättet. Det bara rann. En god stund. Där fanns ju en del oreglerat om man ska vara helt uppriktig. Finns, rättare sagt. Så grubblar jag över hur det kan förhålla sig på det sättet. Jag tror ju knappast att det kan finnas någon som är lika lycklig med sitt liv som jag är.

Men vägen hit har ju varit lite svinglig, det är klart. Och precis som alla andra har jag upplevt en del saker som inte varit direkt hur kul som helst. Skolan var ett helvete och jag själv var det givna mobbingoffret nummer ett. En flykt hemifrån som motreaktion och därpå många år av ett verkligt nedbrytande förhållande. När jag tittar tillbaka så ser jag att jag tryckt undan ganska mycket av sådant som skulle kunnat orsaka en regnskur.

Jag är inte på något sätt ensam om att göra så, jag tror det åtminstone är sant för hälften av oss. Och någonstans så känns det väldigt fel att skriva om dessa saker. Vem är jag att belasta andra med mina ledsamheter när andra sannolikt bär på mycket, mycket värre bördor? En grundinställning som jag vet finns hos många av oss förhärdade som kan ta smärta och sorg utan att bryta ihop just där och då.

Men jag knackar på ändå eftersom det enda ärliga exemplet måste vara jag själv. Jag är ju den enda jag känner helt och hållet (med reservation för navelskåderi) och att jag tror att jag i denna blogg generaliserat för en hel livslängd för att undgå att ta avstamp i mig själv. Det är bara att beklaga om någon stackare inte slutat läsa här.

Jo. Detta med ledsamheter. Efter den ganska oväntade genomgången hos homeopaten var mönstret ohyggligt klart. Tråkiga händelser hängde väl ihop med fysisk smärta. Drog mig till minnes åren då jag knarkade Treo; ett antal om dagen. För att kunna prestera, motiverade jag det inför mig själv, men det är klart; det gjorde ju ont i kroppen också. Det var den fysiska smärtans nedsättande effekt jag ville göra mig fri.

Smärtan - såväl den fysiska som den nu senare insedda mentala – blev till ett slags eld. En plågande men inspirerande eld. Den födde min omsorgsfullt utstuderade flykt. Den födde kreativitet för att kunna hålla mig flytande trots tyngden, trots smärtan och trots alla de saker som var fullkomligt uppåt väggarna. Tvingade mig att accelerera; att skapa mer och mer för att inte bli infångad av insiktens tenakler.

Det fungerade utmärkt ganska många år. Mitt jobb gav mig goda möjligheter att agera ut accelerationen via såväl kreativt som regelmässigt stigande i karriärsgraderna. De för oss 70-talister så självförnekande romantiska IT-åren. 2006 bar det av rakt in i den beryktade väggen. Jag var nog en halvmeter in i väggen när det började smaka murbruk. Då var det dags att dra ner på Treo-ransonen.

Men nu då. När allt är så absolut underbart omkring mig och när stillheten inombords ibland rentav kan tysta det tjattrande tankesorlet. Jo, jag fann kärleken och den fann mig. Och mitt i allt det underbara händer tråkiga saker. De två viktigaste människorna under större delen av mitt liv dör på mindre än ett år. Men jag hade så kul och njöt så av värmen i mitt nya liv att jag aldrig riktigt mäktade med att bli lessen.

Jag ville nog bli det. Ville känna hur den där klumpen som fanns skulle få rinna ur, men det gick inte. Jag var för glad, för lycklig. Ledsamhetens storhet lyckades inte ens sticka upp över glädjens vattenyta. Jag lät det bero, vad annars kunde jag göra. Det får komma när det vill. Och istället rann energier av nya proportioner i gamla kanaler. Insikter strömmade. Hastigheten i läggandet av det stora pusslet mångfaldigades. Där fanns andra som hjälpte till. Sådana jag inte riktigt tagit farväl av ännu.

Det handlar inte om att jag till varje pris måste upprätthålla en fasad. Jag är nog förbi den passagen i livet – gudarna ska veta att jag gjort det med besked. Men å andra sidan finns där något som förhindrar mig att bara bryta ihop och låta all ledsamhet rinna ur mig. En reflex som jag nu ser är ytterst omsorgsfullt invävd i mitt och andras liv. Ett sätt att hantera det som den andra halvan kallar att inte hantera det.

Varför är det så?

Om man kikar på vad som hände häromveckan i vårt grannland. Norgehistorien, kallar vi det. Vad som hände och vilka reaktioner det fick. Jag kan inte låta bli att bli gediget arg inför vad jag ser. Människor som ändrar sina profilbilder på facebook till att inkludera en norsk flagga för att ”visa att de bryr sig”. Människor som följer rapporteringen av varje detalj kring dåden till punkt och pricka och som inte gör annat än att diskutera det hemska i vad som hänt.

Som girigt suger i sig av eländet, som vill veta mer. MER. MEEEER. Som nästan vill känna hur det kändes att stå där på ön och höra Anders BB komma smygande kring stenblocken. Höra kulorna smattra i vattnet. Alla dessa detaljer, intagna via intellektets kakhål, men sättandes själen i orolig gungning. Vad ska det tjäna till? Offren för händelsen blir inte mindre döda och skadade för det. Det enda vi får är en värld som baklängesdyrkar våldet mer än någonsin genom sina manifestationer och tomma symbolhandlingar.

Men det kanske känns bra att känna att andra är lika ledsen som jag. Att andra också känner sorg över denna hemska händelse. Att andra delar mitt elände. Och visst är det väl så att vi egentligen får åka snålskjuts på norgehistoriens elände. Vi får trycka ur oss lite av våra egna ledsamheter fast utan att röja vad vi själva är ledsna för. Kanske utan att ens behöva inse vad det är vi själva är ledsna för.

Jag var nog ledsen och rädd ganska ofta under mina första år. Sociala aspekter i samband med min sorgsna läggning gjorde mig till en passande mobboferkandidat när så skolan började. Men så insåg jag att om jag var tyst istället blev det enklare. Inte lika tacksamt att ge sig på mig. En vinnande taktik. Min farsa var tidernas största optimist, i övrigt fanns det nog med ledsna själar hemma ändå. Det fanns så att säga inget utrymme för mer ledsamheter. Min tystnad var en mycket bra lösning.

Jag klandrade dem för att det blivit som det blivit i skolan. Att optimismen å ena sidan och den värmande offerkoftans ymniga gråt å andra sidan tvingat mig till underkastelse i den förhatliga skolkontexten. Tystnaden gav mig styrka och jag använde den till att fly till rationellare jaktmarker. Jag flydde dit allt kunde förklaras. Till den akademiska världens holistiskt dömande domän.

Ingen plats kan väl egentligen vara mindre passande för mig, men jag lydde en nyck av att söka det omvända och hamnade i vad jag för sent skulle inse vara ett slags tankemässigt fängelse. Mja, resten känner de som känner mig till. Och de som läst mellan raderna på denna blogg har nog förstått det mesta också vid det här laget.

Målet med denna ofrivilligt långa text var just detta med hur man hanterar ledsamheter. Jag såg ett mönster i hur jag själv gjort och fick möjlighet att jämföra det med norgehistorians efterföljande psykoser. Det finns faktiskt människor som älskar när det händer något hemskt. Som dyrkar naturkatastrofer och lidande. För att det på något sätt antingen lindrar men mer sannolikt ger utlopp för deras eget. Att få något att ge utlopp gentemot.

Vi har nog skapat detta liv för att själva ge oss en lektion. Känner jag mig själv rätt så har jag haft riktigt kul när jag formulerat min stig i livet. Jag har nog skrattat åt alla de invävda ironier och motsägelser jag lyckats få till. Och nu, långt senare, kan jag inte annat än instämma i min egen otidsbundna munterhet. Det är faktiskt ganska skrattretande, alltihopa.