Källkritik

Om man tänker lite bortom den strikta materialismen och funderar över varifrån tankar och känslor kommer. Kanske funderar på att man är uppkopplad i ett intuitivt nät av möjliga insikter och bedömningar. Att man faktiskt i sig kan söka den gemensamma faktabanken och rent intuitivt bedöma saker genom att helt enkelt känna efter.

Jo, jag vet – det är ju knappast vad vi får lära oss. Vi får lära oss att allt är materia och att vi blir bra människor om vi helt släpper de mindre synliga tentaklerna av tillvaron och ger oss hän åt rent logisk fyrkantighet likriktat stuprörstänkande. Om vi går upp tidigt, inte för att se soluppgången, inte för att känna morgonens dofter eller hinna reflektera innan dagen startar utan för att hinna få iväg barn till skolor och infinna oss på våra jobb. Då är vi duktiga. Bra människor.

Men vi har det i oss. Den intuitiva bedömningen. Vi vet rent instinktivt när något är bra för oss, när det är positivt eller negativt. När det är sanning eller lögn. Om du inte provat att pendla (inte arbetspendla utan att testa positivt visavi negativt med en pendel) så kan jag rekommendera ett försök. Det är ganska intressant. Det är du själv som håller i pendeln. Det är dina muskler som styr dess rörelse. Men det som i sin tur styr dina muskler är saker du inte i den begränsade värld du fostrats in i kan veta. Men som du ändå har något slags koppling till. Om man väljer att tro på det, naturligtvis. (Här har lämnats plats för vederbörlig fnysning för den som känner för det).

När man till exempel läser en tidning eller lyssnar på nyheter så vet man instinktivt att det är lögn – i princip alltihop. Att det är en omfattande och nästan absurt omfattande flirt med den logiskt ätande delen av hjärnan. En lögn av sådan omfattning att den definierar hela bilden av vår värld. Märkligt hur det kan ta så lång tid att vakna upp från den, men utmaningen är kanske formulerad på det sättet. Och vi är ju som sagt verkliga dygdemönster om vi själva arbetar för att sprida lögnen genom att göra den till vår egen.

För lögnens megafoner skriker värre än någonsin i vad som börjar bli en desperat ton. Sannolikt eftersom ingen riktigt lyssnar längre. Vi vet ju. Det är lögn. Och den lilla tankemässiga cell som utformats för de logiskt lydiga förnuft som är holistiskt framgångsrika nog att kapa kontakten med sina själar gapar i allt väsentligt tom. Visst, det finns de som fortfarande köper skiten, men inte särskilt många som bryr sig på riktigt. De flesta ser det som en ständigt pågående svada. De som ägnar det några tankar inser att det är bluff.

Och de som inte ens tänker på det har sannolikt i sig att inte ens ta i skiten med tång. Att inte ens bevärdiga lögnen med sin reflektion. Människor som brukar kallas lågutbildade och ointresserade av nyheter. Som knappt läser en tidning. När jag gick i skolan talades det om ”socialgrupp tre”. Dessa hopplösa människor för vilka hopp egentligen inte fanns. Människor som inte lät sig indoktrineras i världens bedrägerier. Som sannolikt till följd av själslig suveränitet inte var disponerade att leva sitt liv som en del av lögnen.

De flesta låter svadan göra sitt och petar själv med det som ger något. Med de människor som lever i närheten. Med de saker som känns meningsfulla. Lögnen har ingen plats i den småskaliga värld som är vår egen verklighet. Den verklighet som hålls samman av relationer och beroendet av andra människor, av kärlek och glädje. Det är ju det som egentligen är verkligheten, inte den världsomspännande lögn vi som sagt matas med sedan födseln. Och det är sannolikt just denna insikt – att vi i varje enskilt ögonblick vet vad som är sanning och inte – som är så förödande för lögnens elit.

Det är kanske därför lögnen nu är så desperat. Att lögnens huvudmän i likhet med sin tilltänkta publik slutat lyssna till svadan respektive tystnaden. Kanske är det därför man inte ens anstränger sig för att få det att se ut som något annat än en lögn. Tanken är säkert att de som börjar vakna upp ska fastna i lögnens alla tejpfällor. Börja dra i alla de trådar och kopplingar som utgör lögnens fulla utbredning. Men det är ju en fälla det också. Ett spindelnät, rakt upp och ner.

Lögnens huvudmän tror sannolikt att de inte möter något motstånd längre eftersom inga direkta motreaktioner förekommer. I själva verket möter de en mur av ignorans. En lögnens oöverstiglighet. För vad kan en lögn åstadkomma om ingen lyssar till den. Om den uttalas i ett lufttomt rum. Passa på att skåda lögnens omsorgsfulla uppbyggnad. Den är magnifik. Hänförande. En sista nostalgisk blick. Den är när som helst försvunnen.