Återsken

Nu tickar klockan in på andra året. Majbrasans rök och glöd minner om förra årets eldhärjningar. Det var min sista dag med honom. Och vilken heldag det var. Jag visste att han var sjuk. Jag visste att han visste att det inte bara var allvarligt. Vi pratade aldrig om det explicit men vid sidan av olika byggmässiga angreppssätt handlade våra diskussioner de sista månaderna nästan uteslutande om att livets innehåll i alla sammanhang trumfar livets längd samt hur givandet är det som ger livet mening.

För ett år och tolv timmar satt han i fåtöljen och pustade ut en stund. Han tittade på mig och sa ”det syns att du trivs”. Jag svarade att jag trivdes bortom vad jag trott var möjligt och att det i mångt och mycket beror på att jag hittat sätt att ge som inte var destruktiva. Tvärtom, jag hade hamnat bland de som – likt han – var av samma varma sort. Han tittade på mig länge – på ett helt annat sätt än han tidigare någonsin gjort. Och om jag inte tagit in det förr så begrep jag det då. Hur snar hans bortgång var. Så gick vi ut i solen igen. Röjde träd. Byggde brasa.


Denna dagen ett liv, som Melker uttryckte saken.

En dag som egentligen var för bra för att vara sann, men som just därför bar en sanningshalt som andra dagar inte alltid uppnår. Han skulle naturligtvis ha tagit det lugnt. Han skulle ha suttit på en stol i skuggan med sina mediciner framför sig och tittat på när alla andra gjorde de saker han älskade. Han skulle varit fjärran från de hälsovådliga avgaserna från motorsågen, molen av sågspån och den helt orenade dieselstanken från den gamla baklastaren tillika eldgaffeln.

Han borde ju egentligen legat på sjukhus. Uppkopplad och incheckad. Nerdrogad. Kämpandes en ojämn kamp mot de tumörer som sannolikt bodde i varje vrå av hans kropp. Men han valde att leva istället. Han valde att fortsätta vara sig själv så länge det var möjligt. Han fortsatte att vara den generösaste, mest positiva och gladlynta människa jag någonsin träffat. Jag visste att han visste och han visste att jag visste att han visste. Han hade mitt stilla samtycke. Den där tysta kommunikationen som alltid varit vår kanal.

Av alla dagar med farsan var valborgsmässoafton 2010 den allra finaste. Det känns som en ynnest – en helt fantastisk förmån – att det också fick bli den sista. För om så inte blivit fallet så hade han inte fått sluta sina dagar som sig själv. Nu fick han istället vara den han var hela vägen in i det stillsamma målet. Han var tokig i att elda, farsan. Staket har brunnit ner, gräsbränder har hotat att ställa till stora bekymmer och ett eller annat ögonbryn har svetts av. Men optimisten i honom har tämjt elden. Det var kanske hans egen nervkittlande lek med sin egen förmåga.

Det år som gått har varit stillsamt omvälvande. Det har varit fullt av stora händelser som jag naturligtvis gärna vridit och vänt på i hans sällskap. Det har, i ljuset av den tomhet han och hans mamma lämnat, kommit att bli lättare att se deras gärning. Att se kraften av den värme de stålade av. En värme som nu inte finns i samma mening, men som likväl finns där i varje fiber av verkligheten. De är på något sätt närvarande ändå, de där två. Fast de inte finns här att titta på, prata med eller vrida på orden tillsammans med.

För även om saknaden är tung och stundtals punkterar en tankegång eller ett andetag så känns det inte tillnärmelsevis så tungt som jag föreställt mig. Det är som om deras envisa optimism blivit kvar i form av en ständigt närvarande naturresurs. Som om det var själva budskapet i deras existens och att den – sedd på det sätt jag fick förmånen att till slut göra – vunnit sin egen flygfärdighet. Det är inte som tidigare längre, men när är det någonsin det? Allt har en mening, så även döden och när den kommer som alternativ till att inte längre vara den man älskar att vara är den välkommen.

Det är stunder som när glöden från brasan stillsamt falnar, eller vid tanken på att en 35-tons betongbil ska komma hit utan att han iförd sina röda bygghängslen får slänga käft med betongkillen och vaka över betongens stelnande yta. Det är då det bränner till. En disparat känsla av saknad men samtidigt av den djupaste och tydligaste tacksamhet inför att allt fick bli som det blev. Som det ville.


Jag tror den var hans andningshål. Tyngden i det han bar på bor i varje ton. Att ta farväl av livet som han gjorde är den starkaste handling jag sett.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion