Om åskmoln

Det finns inte så värst många TV-spel som jag känner att jag i någon blygsam mån behärskar, men Mario Kart för Wii är ett av det fåtal som är två. I detta spel kan man drabbas av ”blixtarna” som den lille säger. Man får ett åskmoln svävandes över sig. Om man har kvar molnet en tid så kommer blixten att slå ner i den egna racingfiguren och tid att förloras. Vitsen i spelet är att man ska göra sig av med blixten genom att krocka med en motspelare.


Mario-molnet

Det där åskmolnet är ju en ganska exakt analogi till vad som händer när människor råkar på ett retsamt störningsmoment, vaknar på fel sida eller möter en motgång. Man drabbas av en negativ känsla. Ett åskmoln. Negativ energi. Det är en ganska distinkt känsla. Tyngd. En smygande trögrörlighet. Kanske till snabbt uppblossande ilska. Men i alla händelser en tydlig belastning och en tydlig känsla för bäraren.

När man drabbas av det negativa har man några val. Antingen kan man försöka jorda det på en gång. Slå ner det i backen och låta dess laddning försvinna i planetens enorma massa. Det måste i så fall ske fort, nästan reflexmässigt vilket olyckligtvis inte alltid är möjligt. När energin väl tagit sig in idet egna får man, precis som i Mario Kart, försöka göra sig kvitt energin på något annat sätt. Antingen tar man tag i den – tänker, vrider, reflekterar och låter en insikt växa ur negativiteten. Lägger ner lite möda på att vända dess negativa tecken till en positiv erfarenhet.

Men allt som oftast gör vi inte så. Vi är istället snabba med att ploppa över våra negativa moln på andra. Det är nästan alltid så man drabbas av något negativt ur det interpersonella. Man får klä skott för någon annans behov att lossa lite på sin last av negativ energi. Fullt begripligt, förvisso – men inte särskilt vänligt. Surluddar, gnällkärringar och andra antiglädjespridare gör det naturligtvis inte av uppsåt utan för att är den enda väg de har att bli av med skiten då mer djuplodande insiktsfullhet sannolikt är en oframkomlig väg.

Hinder på insiktsvägen kan vara till exempel att man inte har tid, att det man vet i sig att man måste inse är så tungt och att insikten kommer att föra med sig kaskader av konsekvenser – saker man kommer att tvingas ta itu med, något man enligt låsta prioriteringar vet med sig att varken tid eller energi finns för. Men det finns sätt att hantera de negativa bombardemangen, inte ett dugg svårare än att hantera potentialskillnader någon annan stans. Att vara jordad eller isolerad. Många väljer det senare som en smidig och bra lösning.

Man isolerar sig från de som bär på problem för att slippa ta skiten. Det funkar, men med tanke på att alla ju har sina issues kan det tänkas bli lite ensamt med tiden. Att jorda sig är kanske svårare. Inte i teorin, men rent praktiskt då de flesta människor är så ur balans att de inte har det lugn och den stillsamhet som behövs. Omsorgsfullt förhindrade av alltings omständigheter, tacklade ur sin lugna omloppsbana ut på snåriga grusvägar av olika uppspringande kravställningar. Som en repa i Mario Kart, ungefär.

Igår fick jag ett åskmoln på mig. En skitsak, men jag var så oförberedd och upptagen med annat att jag inte lyckades jorda skiten. Jag gjorde ett möjligtvis felaktigt val. Jag skickade vidare laddningen på den blixtrandes kollega för jag ville själv inte behålla den. Det var inte snyggt – jag borde givetvis ha reglerat den med sitt ursprung, den gormande mannen. Men han var utom räckhåll när jag hunnit reagerat och jag ville för allt i världen inte bära med sig hans energi från den plats där vi var.

Man brukar kunna isolera sig i ögonblicket också, om man hunnit få upp doften av den negativa laddningen och är något förvarnad. Då kan man lyssna på laddningens muller men låta solen fortsätta skina. Kanske hjälpa den drabbade med att se något muntert i det negativa. Påbörja en process som leder till vändandet av laddningens polaritet. För om jag bär på ett stort plus kan jag få det futtiga negativa hos någon annan att försvinna, som en förlängning av min egen intention.

Det är tråkigt att se människor som går runt och nöter på varandra eftersom de inte vill ta itu med sina egna bekymmer. Väljer att slita på andras livskraft i respons till egna motgångar. Som sitter fast i ett konsumerandet av energi. Vi fostras kanske från den mörka sidan i detta; att se energi som en konsumtionsvara vilket får sin förlängning till synen på mänsklig energi. Om det nu finns någon skillnad alls, egentligen.

Hur kan man tycka sig ha rätt till någon annans tid, tankar, tålamod eller värme? Hur kan man gå omkring och dra ner andra för att klara sin egen energimässiga livhanke? Det är inte vackert. Men vänder man på kultingen så blir det ändå nästan samma sak – när vi tittar på det frivilliga givandet, hjälpandet eller vad man väljer att kalla det. Trots den inpräntade oginheten vi har i strukturerna så har vi någonstans allihopa en genuin vilja att hjälpa andra inom oss. Vi mår bra av att hjälpa andra. Det finns ju en mening med allt. Åskmolnen inkluderade.

Det är därför husdjur och barn vänder människor från negativa till positiva. Man får fokusera på något som behöver. Ösa in energi i tillsynes hjälplösa noder. Det känns bra. Genuint bra. Och i fallet med barnen och husdjuren också förbehållslöst eftersom man inte behöver skanna sin energiavsättning för dolda agendor, försök att erhålla förmåner eller andra reflexmässiga illdåd vi av någon anledning lagt oss till med att misstänka vår omgivning för.

Om jag får tillfälle att hjälpa någon; den känsla det ger mig och all den positiva energi som kommer ur det – vem är det egentligen som hjälper vem? Den som ger mig tillfälle att hjälpa till hjälper ju mig att samla positiv energi. Alltså hjälps vi åt – helt oavsett vem som var i behov av hjälp från början, just den specifika gången. Vi är ju satta på det här klotet tillsammans. Klotet som förefaller vara en skola av något slag. Klart som fan vi måste hjälpa varandra. Inte av externt tvång utan för att må bra, helt enkelt.

Härskarreligionerna har definierat saken lite annorlunda, givet sina agendor. De anser att man ska tjäna den store guden och endast indirekt andra och sig själva. Att man ska göra en massa goda saker (vilka huvudsakligen består i att lyda religionens diktat) för att komma till en bättre plats när livet är slut. Det är egentligen oerhört inskränkt, men det spelar på den inneboende känslan av att positiva insatser är meningsfulla. I själva verket behöver man ju inte vänta tills livet är slut för att få uppleva den där förbättringen. Den börjar med en enkel tanke och en varm syn på det man har här och växer med varje tanke och intention från den punkten. Åtminstone i min värld.

Så möter man människor som sitter lite hårdare fast; de där det inte hjälper med att bara hjälpa för stunden utan som fastnat i mönster. De (eller kanske snarare vi) är oerhört många. Hela vårt bedrägliga samhällsformat är ett sådant mönster. Vi pockar på att bli omhändertagna av den anonyma handen som i själva verket stryper tillförseln av luft. Tar vår energi och använder den till sina egna perversa syften. Vad gör man för människor som sitter fast i mönster? Samma sak, egentligen. Bara det att hjälpande måste utformas på samma komplexitetsnivå som mönstret.

Och är det inte därför alla de anomalier vi ser, allt det bedrägeri, alla de svinaktigheter, uppdiktade krig, de fysiska, psykiska och monetära lidanden som vi själva omger oss med faktiskt finns? För att hjälpa oss till insikter. Att se igenom slöjor av energi och bedrägligheter. Se verkligheten för vad den är bortom de saker som auktoritärt dikterats för oss såsom varandes allt? Hur skulle världen egentligen enbart kunna vara fysisk? Varifrån kommer då den där känslan när man drabbas av negativ energi?

Hur kan kärleken, ilskan och lyckan överhuvudtaget existera i det fysiska planet? Visst, många försöker förklara det via biologiska modeller. Alla smider sin bild av verkligheten. Vill man att det ska vara strikt materiellt kan det väl få vara det. Själv upplever jag det som gravt otillräckligt - det materiella som en snäv återvändsgränd skapad för att få oss som är här att se bortom. Vidare ner i alltings energiska sammanhang och sannolikt vidare därifrån också. Men det är givetvis bara min högst ödmjuka åsikt. Därav åskmolnen.