Om att fuska i livets lärobok
Är inte livet egentligen kapitelindelat? Befinner vi levande oss i livets bok, där varje kapitel behandlar vissa områden och förbereder eleven för nästa? Är det inte därför grävandet i det förgångna för att motivera de egna tillkortakommandena som regel är fullkomligt bortkastat stampande i ett slags låsning där man vägrar ta sig an det nya kapitlet.
Se på den där killen! Han fuskar! Han håller inte på och gräver ner sig i all skit som har hänt! Han jagar inte de demoner som gjorde honom till den han var. Han skuttar runt och är tacksam för att de gjorde honom till den han är! Han tar ju inte reda på vems fel det är! Hur ska han veta vem han ska klandra egentligen? Va? Han fuskar! Fuuuuskis! Buuuu!
Man får inte bara gå vidare! NEJ! Eller, jo förresten. Är det som Rickfors uttryckte saken – att man vinner ingen frihet utan att offra den man var. Alla gör kanske på sitt sätt. Men de som inte dväljer sig har ofta gjort ett tydligt val. Vilket sällan belyses men som nog skulle kunna vara av intresse för de som känner att de håller på att drunkna.
Gå vidare. Låta sådant som gjort ont styrka istället för att motivera svagheterna. Bryta ihop och gå vidare som frugan säger. Sluta göra det så förbannat svårt. Förlåta, om inte av generositet så för sin egen skull. Nog fan är det bland det allra viktigaste man kan göra. Åtminstone om man vill leva ett lyckligt liv. Och så kan man ju fundera vidare på om inte livets bok är ett band i en större läroserie. Mest sannolikt om någon frågar mig.
Se på den där killen! Han fuskar! Han håller inte på och gräver ner sig i all skit som har hänt! Han jagar inte de demoner som gjorde honom till den han var. Han skuttar runt och är tacksam för att de gjorde honom till den han är! Han tar ju inte reda på vems fel det är! Hur ska han veta vem han ska klandra egentligen? Va? Han fuskar! Fuuuuskis! Buuuu!
Man får inte bara gå vidare! NEJ! Eller, jo förresten. Är det som Rickfors uttryckte saken – att man vinner ingen frihet utan att offra den man var. Alla gör kanske på sitt sätt. Men de som inte dväljer sig har ofta gjort ett tydligt val. Vilket sällan belyses men som nog skulle kunna vara av intresse för de som känner att de håller på att drunkna.
Gå vidare. Låta sådant som gjort ont styrka istället för att motivera svagheterna. Bryta ihop och gå vidare som frugan säger. Sluta göra det så förbannat svårt. Förlåta, om inte av generositet så för sin egen skull. Nog fan är det bland det allra viktigaste man kan göra. Åtminstone om man vill leva ett lyckligt liv. Och så kan man ju fundera vidare på om inte livets bok är ett band i en större läroserie. Mest sannolikt om någon frågar mig.
Det finns djupa mönster inom en som man inte ser. Det gäller säkert dig med, Erik. Det är genom självreflektion och självrannsakan man når sina djupaste ingraveringar. Inte genom att blunda, stoppa under mattan och gå vidare
SvaraRaderaJag har gått igenom saker om du troligen aldrig kommer behöva uppleva. Maskrosbarn som jag är har ett högt KASAM enligt det salutogena perspektivet (en gren av psykologin jag faktiskt respekterar. Jag kan se ljus där nästan inget ljus finns. Men jag kan också böja mig för vinden när det blåser för starkt. Självkännedom ger vighet. Tron på sin egen styrka och egenförträfflighet skapar bara rigiditet och ingen flexibilitet. När en riktig storm kommer knäcks man då lätt.
Självkännedom, lyhördhet och självrannsakan för det egna beteendet är inte svaghet, Erik. Det är styrka.
Du ser saker från ovan, Erik. Det är en gåva - jag har den också. Men det kan också vara en förbannelse. Man kan lätt fastna i sin egen upphöjdhet. Det är då lätt att man då stelnar i sin egen självbild och missar den djup graverade beteendet som ligger däri - omnipotens.
Att växla perspektiv är viktig för att själen ska växa. Att bygga ett torn av egen förträfflighet med bara en riktning - framåt - slutar oftast i att ego-tornet rasar.
För det finns inte bara framåt. Det finns oändligt många sätt som livet kan skita sig på och det finns oändligt många sätt som livet kan gro och växa ur skithögen.
Som Robert Broberg sa "Målet är ingenting, vägen är allt". Framåt är bara en väg av många - inåt är en annan. Att växla däremellan skapar perspektiv och man kan vandra friare.
Vägledning kan vara av synsk karaktär, själv har jag inte lyckats styra någon som helst annan väg en den förspelade trailern. Jag vet nu 4 händelser som jag är i på förhand och en som inte är glasklar med plats och bild eller rent sagt en exakt position på kartan och pluss en till som bara är profilen av ett ansikte (fruntimmer).
SvaraRaderaWe meet again är ungeför som en drama film eller rent av riktigt såpigt. Och drama filmigt har ju mitt liv varit på många sätt och skulle lätt krita ihop någon serie utifrån det, men tiden är så relativ till största delen känns mitt liv rätt händelselös men delar av det kan ju ge sken av totalt annat då, fast jag känner mig själv som en av de mest tråkigsate i denna stad och i denna stad så är det nog så med mig. Jag är bara för mig själv (mest).
L> Jag ser i efterhand att texten kanske blev lite i kaxigaste laget. Det har funnits perioder då jag nästan gått under av självrannsakan. Långa sådana. Själva upplägget med att hur man än gjorde så var det ”fel”. Riktigt fel. På allt. Det höll på att knäcka mig. Och där det knäcktes, där slog nya skott ut som helt otippat ledde till något mer konstruktivt. Så jag säger inte att man inte får vara svag. Tvärtom, att vara svag är ofta en styrka.
SvaraRaderaKänslan jag försökte fånga var att jag bearbetar mina ”issues” på mitt sätt. Jag har alltid lågvarvigt vridit och vänt på saker över längre tid istället. Grubblat, kanske man kan säga. Detta sätt att bearbeta saker som hänt syns eller hörs inte, men det pågår hela tiden. Och varför skulle det inte vara OK att fundera över jobbiga saker över en glass i solen? Går man inte sönder så måste man inte låssas att man gör det. Men i sorg och förmodat illamående finns en slags prestige som jag aldrig riktigt har begripit mig på.
Eller, förresten. Kanske ändå. Ganska logiskt. Kanske är det så att man när något jobbigt inträffar får ett slags samhälleligt alibi. Man slipper spela spelet en stund. Psyket har sina säkringar. Går det en så är det ju en brytpunkt till att ändra inriktning. Och vad gäller det där spelet vi flesta är mer eller mindre fast i så är alla sätt att komma ur det bra sätt.
Sedan så tror jag på fullaste allvar att vi påverkas som kollektiv rent psykiskt i ganska mycket. Att det finns starka krafter som påverkar oss till att ha svårt att förlåta och söka hämd istället för pragmatiska avklaranden. Att inför spelet se bra ut och att finna orsaker hos andra när vi själva inte gör det. Fult. Riktigt fult.
Jag har mött människor som blir ilskna på mig eftersom jag inte tar farsans död tillräckligt hårt. Jag får inte till det, han fick ett suveränt liv så länge det varade och sedan ett snabbt avslut. Jag önskar mig precis detsamma. Klart det är tomt. Men värre är det inte. Ska jag då gå runt och låssas för att inte såra dem som varit med om värre förlopp?
Jag vet inte. Kanske har jag gått och blivit en omnipotent kaxloppa. Tål verkligen att tänkas på. För när saker och ting löser upp sig. När knutarna faller av och insikterna blir allt tydligare, då är det nog ganska lätt att drabbas av en rejäl dos hybris.
Känner mig som en bit land som legat under inlandsisen och nu sprätter upp i solen. Vill försöka sprida den känslan på något sätt. Men var och en har ju bokmärket på sitt ställe i sin egen bok så det är ju per definition ganska lönlöst. Kanske till och med respektlöst och taskigt.
S> Jo, det flashar ibland men i mitt fall rör det sig bara om några minuter eller som högst en timme. Intressant dock att andra kan tala om för mig vad som ska hända. Inspirerande.
Omnipotent kaxloppa - tack för skrattet!
SvaraRadera