Att lämna spelet

Nu var det några år sedan jag lämnade spelet – sedan jag svarade upp mot den sökande förväntningen i en skara främlingar att visa de kort man har på hand i det sociala klätterspelet i stil med "jag jobbar som lärare på prussiluskendamsskolan och min fru hon är hypokondrist på skjutgärnsförvaltningen". Yrke, antal avkommor, bostadsförhållanden – ja allt utom årsinkomst för det vore ju vulgärt. Bättre då att ge årsinkomstens alla koordinater så att man slipper tala om den samtidigt som de övriga slipper fundera.

Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.

Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.

Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.

Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.