Samla damm

Strängen har spänts hårt den här gången. Jag borde vetat bättre. När ilskan tilltar och flyktmönstren tar över. När jag blir den där arga, frustrerade människan. Visst, han har varit ohyggligt produktiv genom åren. Jag trodde att jag tappat bort honom och hittade nya sätt att få saker gjorda. Saker jag känner för av hjärtlig vilja istället för undertrycksbaserat flyktsjälvdrag. Vilken uppvisning. Vem fan tror jag att jag är att skriva om att man bör ta itu med sina egna issues innan man far ut och pekar finger mot omvärlden. Snygg rekursiv ironi där, faktiskt.

Jag har tappat kontakten. Andetagen är korta och tankarna alldeles för långa. Jag har närmare till ilskan än till skrattet. Definierar vill som måste och jordar måstet i en rinnande vattentäkt med tillgång till synligt oändlig rörelseenergi för den händelse att det sätter sig på tvären. Det dämmer snabbt upp sig till ackumulerad lägesenergi att pressa genom fördämningens alltför tanklöst ihopkastade konstruktion. Nej, klart som fan det inte är vad det ser ut att vara. Det är inte det som bubblar över som är upprinnelsen till ansamlingen.

Jag gör det lätt för mig, tycker jag. Pressar ut frustrationen där den inte alls hör hemma. Tycker att jag tycker att jag inte hinner med något. Att jag inte får göra det jag verkligen vill – nej – fel. Det jag måste. Ser mig själv sitta och köra ändlösa turer i osund hastighet till småbåtshamnen för att skruva i en del som kommer att ligga stadigt förtöjd vid bryggan utan minsta tillstymmelse till användning en vecka eller två. Varför? Om och om igen. Jävla idiot. Fjant.

Det känns ju där innerst inne. Jag har sovit dåligt och varit så långt ifrån en glad kille man kan komma. Retlig, tjänstovillig och asocialt fokuserad på en spretande mängd projekt utan mål, till rekursiv uppbyggnad av frustrationen. Jag bygger upp dammluckan, helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag någonstans i mig inte vill ta itu med anledningen till själva grundflödet. Jag har till och med blockerat mig själv från att se vad det kan vara – för givetvis kan det vara fler än en sak. Sådant är livet. Komplext i sin enkelhet.

Det har sina rötter i mitt sökande. Ett osunt sökande av anomalier i en värld av anomalier. Samband som jag saknat, sökt och funnit, länkat till kluster och fått helheter till upphov till varandra i en världsbild som gör mig genuint hoppfull och ledsen på en och samma gång. Visst, världen kanske förtjänas att gråtas över en smula då och då men det som gör den till vad den kan bli är den distinka önskan om att den ska bli det. Jag vet. Inga tårar för världen, men en lämpligt måltavla at skjuta på när frustationen bygger upp sig.

Sökandet tog väldig fart för två år sedan ganska exakt. Jag ville förstå mer än någonsin och fick på många sätt min önskan uppfylld. Nyfiken i en dumstrut tappade jag nog inte så lite sikte på den värld livet utspelar sig i och kastade mig över de lite mer tekniska (i det vidare perspektivet) grundvalarna för upplevelsen. Praktiskt när det finns en känsla att putta vidare framför sig. Visst det är jobbigt men den jäveln ska ner i fördämningen. In i planket som håller massorna tillbaka. Någonstans vet jag ju. Har vetat hela tiden.


Ilskan kommer ur varje liten knutpunkt i kroppen när den blir kall. Jag blir absolut vansinnig när jag får ont i händerna av att bara hålla i hammaren. Kokar av ilska över att de färdigheter jag älskar att använda kanske mest av allt förknippas med den där jävla smärtan så fort jag varit i närheten av kyla. Och inte vilken kyla som helst utan bara den där kylan som kommer när jag badar kallt, något jag ju älskar att göra och alltid har gjort. Förbannad, ilsken frustrerad. Ohyggligt uppbyggligt, inte sant? Vart tog den glade optimisten vägen?

Jag vet ju att smärtan i kroppen är en reflektion av dess mentala eller till och med emotionella dito. Jag vet ju, ändå låssas jag att jag kan lösa det genom att ta på mig strumpor på sommaren (dubbelhuga). Flykt. Samma jävla flykt hela tiden. Ska jag gå här som en gammal reumatisk surgubbe och se hur allt jag en gång kunde göra utan smärta växer igen, förfaller och förblir icke-åtgärdat. Va? Är det vad jag tycker ska vänta mig? Tycker jag att jag är förtjänt av ett patetiskt surgubbeöde innan jag fyllt ens 40? Tidligen. Jävla kioskmongo. Dags att se över attityden lite tror jag. Avsevärt.

Det hade kokat ett par månader under pannbenet idag - gradvis tilltagande, givetvis. I morse när jag vaknade trodde jag att det skulle kväva mig. Rent konkret tog flyktplanerna form som de ju gör när klumpen blir för stor. I det liv jag har glädjen att leva har jag inga människor att fly ifrån, tvärtom. Däremot blir ju de dessvärre ofrivilligt kidnappade av min sinnesstämning på något sätt de också eftersom de ju finns här närmast. Är närmast. Något jag är gladare för än just det finns inte.

Jag vet ju när det började. När sinnet började sticka iväg på de allra yvigaste utflykterna i sökandets tecken. Jag vet vilka ställningstaganden som väckte ledernas smärta till liv. Och jag vet ju precis vad ilska sedan den dagen alltid med något enstaka undantag indikerat. Men underlåtenheten att lyssna till de egna signalerna och kanske den latenta viljan att vrida halsen av monstret trappade upp mitt eget vansinne till den grad att jag tappade kontakten med mig själv den här gången. Nästan lika illa som det var i mitt gamla liv. Puls- och kontaktlös i ett frustrerat paddlande i en destruktiv strömvirvel.

Så idag, bärandes mitt åskmoln i huset med något slags ambition att städa bubblade skiten upp genom fördämningen. Dammkornen kletade fast i ramens kanter och jag var reflexmässigt nära att krossa fotot av den man vars över vars bortgång minnesmärket som kröner dammluckan erinrar. I mitt fåfänga sinne tycker jag inte att jag ska ha mer av den varan längre. Jag tycker att jag borde vara färdig, att inget alls kan motivera att jag ska hålla på och behöva känna saker, minnas eller relatera till hans frånfälle mera.

Visst, där finns säkert andra strängar, men det ögonblicket var ett mycket tydligt sådant. Med näven redo att krossa glaset som vägrade bli kvitt det kletiga damm det ansamlat. Damm – dammlucka; jomenvisst – självklart. Den svala drängstugan tog emot mina tårar. Den gamla soffans bekanta omfamning sköljde ur stora flak av uppdämda känslosträngar och vad jag tyckt att jag inte ska behöva ta i sköljde igenom mig under ett ögonblick av rensning.

Vem är jag att bestämma över hur saker ska kännas för mig? Man bestämmer inte sådant. Det gör ingen. Senast i går kväll överöste jag en kompissmurf med gliringar över det tillståndet och kanske bottnade intensiteten i mina utgjutelser i det dryck med vilket jag höll tillbaka mina egna tillkortakommanden. Nej, jag är inte så närvarande eller tyst inför mig själv som jag vill tro. Jag har mycket, mycket kvar att lära.

Det känns som det känns, som hon brukar säga. Den klokaste och vackraste människa jag någonsin träffat. Nu väntar tre dagars huvudvärk. Äntligen, kanske man kan säga. Jag älskade honom; mer än jag begrep när han levde. Jag gör det fortfarande. Minnet börjar falna och det svider. Det är som det är och jag ska verkligen försöka att inte låtsas som det regnar utan låta dropparna falla direkt istället för att fördämma och sprida knakandena över närheten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter