Landning
Det var en händelserik höst det här. Från full fart ökande till ljusets. Det kändes som om året tog slut när solen vände åter – i lördags. Så jag blåste i min egen fabriksvissla och skickade hem mig själv på en andningspaus. Där, i det lugn som uppstår då jag drar mig tillbaka samtidigt som huset blir barnlöst för en vecka, inträder en ny slags ödmjukhet. I all ödmjukhet. Jag ser att jag kunnat hantera människor och situationer klart bättre än jag gjort. Att jag många gånger suttit fast i mina åsikter, i mitt ego eller min grop av tillkämpad självtillit på ett sätt som fått konsekvenser för min omgivning. Jag har gjort människor rädda, illamående och förbannade på grund av mitt egenmäktiga sätt att hålla fast vid mina visioner. Och jag har gång på gång trillat dit i det invanda beteendet att enbart lyssna och lita till mig själv. Så är det och det kan jag inte göra så mycket åt. I all ödmjukhet. Jag är trots det oerhört nöjd med vad som åstadkommits. Det är tydligt hur jag sökt bekräft...