Landning

Det var en händelserik höst det här. Från full fart ökande till ljusets. Det kändes som om året tog slut när solen vände åter – i lördags. Så jag blåste i min egen fabriksvissla och skickade hem mig själv på en andningspaus. Där, i det lugn som uppstår då jag drar mig tillbaka samtidigt som huset blir barnlöst för en vecka, inträder en ny slags ödmjukhet. I all ödmjukhet.

Jag ser att jag kunnat hantera människor och situationer klart bättre än jag gjort. Att jag många gånger suttit fast i mina åsikter, i mitt ego eller min grop av tillkämpad självtillit på ett sätt som fått konsekvenser för min omgivning. Jag har gjort människor rädda, illamående och förbannade på grund av mitt egenmäktiga sätt att hålla fast vid mina visioner. Och jag har gång på gång trillat dit i det invanda beteendet att enbart lyssna och lita till mig själv.

Så är det och det kan jag inte göra så mycket åt. I all ödmjukhet. Jag är trots det oerhört nöjd med vad som åstadkommits. Det är tydligt hur jag sökt bekräftelse i förändring av andra och därigenom stått i vägen för deras egen utveckling. Hur jag motarbetat struktur och framdrift som jag inte kommit på själv. Inte så smart och inte så genomtänkt. Men heller inget jag kan göra något åt.

Återigen har jag satt mig själv i ledarpositionen. Fastän jag skriker och gapar att jag inte vill vara den som leder andra människor så söker jag mig instinktivt just hit och årets bygge är mer uppenbart än någon tidigare konstruktion jag varit delaktig i. "I call the shots", skriker den. Fastän jag förbehåller mig rätten att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det inte är mitt.

Så. I detta vakuum som uppstått mellan årets slut och det officiella årets början känns det skönt att få känna de känslor jag skjutit upp. Att få smaka på vad det egentligen är jag gjort och ställt till med utan att behöva behäftas med skuld eller ågren. Saker är som de är och de är de på goda grunder. Från mitt perspektiv – eftersom jag ska lära mig av dem. Det är därför jag är här.