Nils Erik Wallman

Så äntligen ovan molnen. Jag är bokstavligt talat i himlen! Uppe i det blå! I molnet! Jag hänger här uppe med tre glas vin i kroppen och trots att vi alldeles precis lämnat marken har just landat efter en resa som jag ännu inte känner startpunkten på. På tiotusenmeters höjd kan jag bottna i känslan. Den oerhörda lyckan av att ha lyckats. Jag gjorde det – på riktigt! Det är faktiskt verklighet. Alla liv jag levat i famlande vanmakt. Alla tafatta försök. "Och nu – med oss från olympiska spelen har vi NEJ som gör ytterligare ett försök att bryta sin själs mönster för femtioelfte gången – han tar sats, tänker hoppa men – NEJ, han snubbar igen för tiotusende gången." Galaxen drar en lättnadens suck och cynikerna dunkar varandra i ryggen. "Detta var precis vad vi prognosticerat", säger de i en TV-intervju i på bästa sändningstid. Oemotsagda och påhejade av alla som livnär sig på tvivlets sparsmakade energi, med mig själv i främsta ledet. Men inte den här gången – NEJ! Ha!...

Det var en tuff vecka, den gångna. Om jag på förhand hade vetat hur tuff den skulle bli så hade jag definitivt fegat ur på förhand. Men livet är så snitsigt konstruerat att det inte låter oss förhandsgranska upplevelserna innan vi går in i dem. Istället låter det oss stå där och häpet titta tillbaka på vad det är vi lyckats åstadkomma. Gapandes och lite utmattade. Men väldigt nöjda. Nu är jag ju inte riktigt där än. Ungefär halvvägs kommen fram till milstolpen på min sisyfosvandring mot målet "frihet" finner jag mig redan befriad. Underbara och rätt självklara paradox då det är tanken som skriver i känslans verklighet. Och denna vecka var en viktig etapp. Avgörande. Jag blev rädd, nämligen. Sådär ordentligt rädd som jag inte kan minnas att jag varit sedan jag var barn. Skrämselhicka, som någon valt att uttrycka det. Jag känner inte igen mig själv när jag blir rädd så jag sprang och gömde mig. Det gör jag när jag blir ledsen också. Faktum är att jag nog egentligen inte kan ski...