On top of the world
Så äntligen ovan molnen. Jag är bokstavligt talat i himlen! Uppe i det blå! I molnet! Jag hänger här uppe med tre glas vin i kroppen och trots att vi alldeles precis lämnat marken har just landat efter en resa som jag ännu inte känner startpunkten på. På tiotusenmeters höjd kan jag bottna i känslan. Den oerhörda lyckan av att ha lyckats. Jag gjorde det – på riktigt! Det är faktiskt verklighet.
Alla liv jag levat i famlande vanmakt. Alla tafatta försök. "Och nu – med oss från olympiska spelen har vi NEJ som gör ytterligare ett försök att bryta sin själs mönster för femtioelfte gången – han tar sats, tänker hoppa men – NEJ, han snubbar igen för tiotusende gången." Galaxen drar en lättnadens suck och cynikerna dunkar varandra i ryggen. "Detta var precis vad vi prognosticerat", säger de i en TV-intervju i på bästa sändningstid. Oemotsagda och påhejade av alla som livnär sig på tvivlets sparsmakade energi, med mig själv i främsta ledet.
Men inte den här gången – NEJ! Ha!
Jag tror inte att detta är mitt sista liv på jorden. Jag kommer tillbaka en gång till. Till hästen som pratade mig tillrätta. Jag tänker sitta på hans rygg (sätt ett T framför) och njuta av fåglarnas sång, en andra gång. Jag tänker komma hit och leva ytterligare ett liv med Henne, hon som fick mig att förstå allt vackert som bor här. Hon som är den enda som någonsin varit stark nog att få hålla mitt hjärta. Jag tänker komma hit en enda gång till och bara vara.
Omkring mig i kabinen sitter förväntansfulla människor. En del av dem drar ner sina rullgardiner och söker trygghet i inflight entertainment-systemets menyer. En del tar liksom jag ett glas vin för mycket. Men alla är glada nu. Alla känner att det har blivit rätt. För jag är inte alls unik – tvärtom. Precis som alla andra är jag inte som någon annan och lyckan i hjärtat är äkta.
Det var den här gången vi lyckades, hela gänget (då menar jag alltså inte nödvändigtvis alla som är i livet). Nästa gång kommer vi tillbaka för festen och därefter har vi bytt dimension.
Ovan molnen i full fart mot det där stället som bestämt sig för att bli ett andra hem – Samui! Vi åkte på bröllopsresa dit 2011, mina bästa livs älskade och jag. Lockade dit av de som fick en unge igår. Och nu åker vi på bröllopsresa – igen. Inte nödvändigtvis vår bröllopsresa, men det är detaljer i sammanhanget. Denna gång med de där som man inte kan vara utan. Som också funnits där liv efter liv och som också äntligen fått det helt skitjävla rätt!
Inte konstigt man känner sig on top of the world.
Alla liv jag levat i famlande vanmakt. Alla tafatta försök. "Och nu – med oss från olympiska spelen har vi NEJ som gör ytterligare ett försök att bryta sin själs mönster för femtioelfte gången – han tar sats, tänker hoppa men – NEJ, han snubbar igen för tiotusende gången." Galaxen drar en lättnadens suck och cynikerna dunkar varandra i ryggen. "Detta var precis vad vi prognosticerat", säger de i en TV-intervju i på bästa sändningstid. Oemotsagda och påhejade av alla som livnär sig på tvivlets sparsmakade energi, med mig själv i främsta ledet.
Men inte den här gången – NEJ! Ha!
Jag tror inte att detta är mitt sista liv på jorden. Jag kommer tillbaka en gång till. Till hästen som pratade mig tillrätta. Jag tänker sitta på hans rygg (sätt ett T framför) och njuta av fåglarnas sång, en andra gång. Jag tänker komma hit och leva ytterligare ett liv med Henne, hon som fick mig att förstå allt vackert som bor här. Hon som är den enda som någonsin varit stark nog att få hålla mitt hjärta. Jag tänker komma hit en enda gång till och bara vara.
Omkring mig i kabinen sitter förväntansfulla människor. En del av dem drar ner sina rullgardiner och söker trygghet i inflight entertainment-systemets menyer. En del tar liksom jag ett glas vin för mycket. Men alla är glada nu. Alla känner att det har blivit rätt. För jag är inte alls unik – tvärtom. Precis som alla andra är jag inte som någon annan och lyckan i hjärtat är äkta.
Det var den här gången vi lyckades, hela gänget (då menar jag alltså inte nödvändigtvis alla som är i livet). Nästa gång kommer vi tillbaka för festen och därefter har vi bytt dimension.
Ovan molnen i full fart mot det där stället som bestämt sig för att bli ett andra hem – Samui! Vi åkte på bröllopsresa dit 2011, mina bästa livs älskade och jag. Lockade dit av de som fick en unge igår. Och nu åker vi på bröllopsresa – igen. Inte nödvändigtvis vår bröllopsresa, men det är detaljer i sammanhanget. Denna gång med de där som man inte kan vara utan. Som också funnits där liv efter liv och som också äntligen fått det helt skitjävla rätt!
Inte konstigt man känner sig on top of the world.
Kommentarer
Skicka en kommentar