Nils Erik Wallman

Jag är mitt i nu. Det sylvassa, kreativa rakbladet är tveeggat. Jag fattar det mellan tummen och pekfingret. Remsorna är idéer. Idéerna föds fram i njutning. Vävs samman i enlighet med visioner. Det är bara vi som ser dem. Visionerna. Vi trollkarlar. Mugglarna skrattade åt remsorna. Förstod dem inte. Försökte elda upp dem. Försökte göra vifta bort eller slå ihjäl vår entusiasm och övertygelse som en fluga. Mugglare förstår inte att visa tacksamhet. Mugglare vänder kappan efter vinden och slår resolut vakt om sin omedvetenhet. Det är inget jag kan ändra på. Den förverkligade visionen ger upphov till fler idéer. Idémonstret. Jag väljer – precis som med mugglarna – om det ska få komma åt mig eller inte. Att erkänna sig besegrad av idémonstret är att snubbla efter att ha försökt springa om sig själv. Jag har gjort det alltför många gånger. Alternativet är att gå åt höger. Jag står där och ser mina egna snubblande steg åt vänster. Andas och knyter händerna kring det ljus de är kapabla till....

Min bäbis nummer fem. Norsk version

Igår var en magisk dag. Sannolikt blir även denna dag magiskt, inget konstigt med det.  Min farmor har varit här. Visserligen dog hon för några år sedan, men hon har varit här ändå. I förrgår kom hon och pratade med mig när jag var vaken - under ögonlocken i soffan. Hon är den enda av de som tar kontakt med mig utan att finnas som faktiskt använder sin röst - en röst som jag känner och som betyder trygghet från barndomen. Jag är dels lycklig att faktiskt få höra den igen eftersom jag trodde att jag glömt den. Dels mycket lycklig att höra vad hon hade att säga. Hon pratade om farsan eftersom han inte varit här på ett tag. Nämnde att han har ett annat jobb och att vi ses lite längre fram. Sedan visade hon mig "floden". Min farmor, senast sedd i fysisk form som en 3-årig gammal tant liggandes i en vårdsäng med enbart flytande födointag och som inte lyckades få fram mer än ett ord per 20 sekunder - samma själ visade mig nu floden - det mest fartfyllda och ascoola jag sett. Jag ve...

Det tar sig riktigt bra. Att byta från ofta och osammanhängande på interiktigtklok till sällan och i linje med känslan på inflytelserik har givit resultat. Jag tar mig själv på allvar, silar snacket en smula och menar det jag säger i tilltagande grad. Jag skrattar inte lika ofta nervöst bort den allvarliga undertonen i vad jag säger och har börjat låta tysnaden även få en chans där jag vistas. Och visst kommer inflytandet också. Eftersom jag släpper fram det. Eftersom jag vill ha det. Eftersom jag känner mig mogen att använda mig av det. Jag vill förändra världen, precis som interiktigtklok ville. Men skillnanden är att jag vill göra det för min egen del. Till skillnad mot interiktigtkloks önskan att rädda världen och vara snäll, alltså. Världen behöver inte räddas. Det är bara jag som vill ha kul! Jag är också kär - förälskad rentav. Jag skulle kunna säga att jag är kär i livet lite sådär svävande, men jag ska säga som det är. Jag är nämnligen kär i mig själv. Jag älskar den här männi...