Nils Erik Wallman

Vilken underbar revansch! Ångesten, den tryckande, kvävande illamåendeframkallande känslan från sist. Högtravande, glappande med verkligheten och fåfängt. Oprövat. Och den underliggande, molande vetskapen om att det var en kuliss - ett luftslott byggt på flykt genomkorsat av isande vindar. Ett ekipage att fly med. Konflikten, beroende -  livet. För att inte tala om vad jag visste att jag skulle behöva ta itu med efter mässan förra gången. Fy för i helvete. Mitt yrkeslivs värsta erfarenhet. Men också starten på en obeveklig transformation. Av mig, av företag,  produkt och team. Bit för bit i två år. Yttepyttelite i taget men precis hela tiden. Rätt och fel i en meningsfull blandning. Nu. Stabilt. Mänskligt. Enkelt. Stadigt fast i verkligheten och relevant i allas vardag. Inte förklarat eller visionerat utan omtalat precis för vad det är. ...

Trauman som legat latent som sporer i marken rivs upp och plöjs med tidens plogblad ner som minnen i den bördiga jorden. Ett bördigt fält av den minnesvärda erfarenhetens gröda. Här står jag i myllan och förundras tillväxtens tålmodiga styrka i grässtråets skepnad. Och inser att detta är den första gången jag inte ville att det ska vara den sista gången. Vilket  sannolikt är för det till den sista gången. Två år är lång tid. Tack min vän tiden.