Biennal

Trauman som legat latent som sporer i marken rivs upp och plöjs med tidens plogblad ner som minnen i den bördiga jorden. Ett bördigt fält av den minnesvärda erfarenhetens gröda.

Här står jag i myllan och förundras tillväxtens tålmodiga styrka i grässtråets skepnad. Och inser att detta är den första gången jag inte ville att det ska vara den sista gången. Vilket  sannolikt är för det till den sista gången.

Två år är lång tid. Tack min vän tiden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter