Flikar
Jag har letat efter den perfekta riggen att skriva på. En distraktionsfri miljö i ett utopiskt operativsystem där orden flödar obesudlat ner i den digitala världen, ut i den icke-virtuella in hela vägen in i människans hjärtan utan att förvanskas. Jag har drömt om ostörda platser; en balkong på tredje våningen i en italiensk kuststad med perfekt utsikt mot havet där nere i gatans slut. En perekt timrad fjällstuga med perfekt knastrande brasa som brinner utan att man behöver gå upp och lägga i nya vedträn. Och samtidigt vet jag. De saker jag verkligen åstadkommit har jag gjort med livet närvarande. Jag skrev mina lönsammaste rader kod liggandes på sal på sjukhuset full av morfin tillsammans med fem andra i rummet. När det under en vinter blev problem med tågtrafiken med timslånga förseningar så gott som varje dag skrev jag genombrottsmoduler till de programvaror jag arbetade med. Och när jag allt som oftast missade anslutningen på Kastrup och blev sittandes timmar i rökrutan med min ...