Fork-in-the-road
Det är med skräckblandad förtjusning världen vänds uppochner för mina ögon. Inte för att jag kan se det direkt, men vi var där ute, i Sydostasien och kände den andra februari en intensiv pust av skräcken alldeles innan det tog fart, vi såg munskydden komma och gå, kände paniken på flygplatserna, samt bevittnade den totala utbombande tomheten i terminalerna. Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”. Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan mins...