Fork-in-the-road
Det är med skräckblandad förtjusning världen vänds uppochner för mina ögon. Inte för att jag kan se det direkt, men vi var där ute, i Sydostasien och kände den andra februari en intensiv pust av skräcken alldeles innan det tog fart, vi såg munskydden komma och gå, kände paniken på flygplatserna, samt bevittnade den totala utbombande tomheten i terminalerna.
Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”.
Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan minsta säkerhetsåtgärd och som vänligt, i en av tjugotalet annonser ovanför bagagebanden, sa åt oss att vi skulle ringa 1177 om vi varit i Wuhan, hånglat med kineser och kände oss risiga.
I Thailand förklarade man det så att det är klart att Kineserna blir dåliga och släpper lös smitta, de vet ju inte hur man tillagar maten. I Europa tyckte man det var helt naturligt att Italienarna inte fick ordning på det här, de är ju alldeles för yviga och har ingen struktur. När sedan virutset nådde Stockholm blev det liksom lite tyst bland de välutbildade men sedan stämde Norrland upp till sång, klart Stockholmarna får det där, se nu fan till att vi inte får hit det.
Sara och jag pratade för en god stund sedan om vems fel allting är. Det var långt, långt före viruset och vi pratade om såväl oss själva som om en mänsklig egenskap att – vid fara – vilja ta reda på vartifrån faran kom. Jag minns ett sammanhang en gång när en fluga kommit in i ett hus, till någons irritation. Vederbörande frågade då med allvarligt myndig stämma ”vem har släppt in den här flugan?”. Det var inget skämt. Kineserna, iranierna, italienarna, stockholmarna, you name it. Det viktiga är att det alltid – och det här var vad Sara och jag kom fram till den där gången – alltid är någon annan. Det är alltid någon annans fel, annars funkar ju inte skuldspelet (när så USA blir drabbat, skyller saken på Kina och Kina i sin tur hävdar att viruset är USA:s verk är ju cirkeln sluten, inte sant : ).
Så, hursomhelst.
När jag går in på en nyhetssajt ser jag hur världsekonomin systematiskt avlivas, ömsom som på en osynligt signal, ömsom på grund av de panikslagna själarnas rädsla av självmord för döden, ömsom eftersom många helt enkelt tröttnat på spelet och passar på att checka ut när alla andra gör det.
Jag känner hopp av att vårt finansiella paradigm med tusen år på nacken och i modern tid helt backat i skuld får lägga sig ner och dö. Jag anar att vi alla, någonstans där i djupet av våra existenser, någonstans känner en undermedveten lättnad av att jagandet tar slut, att skuldmonstrets balrog får försvinna till det ingenting den en gång kom ur.
Samtidigt ser jag ju hur mörkret passar på att skjuta fram sina positioner. Hur den pågående krisen i nuvarande fas skapar ännu mera skuld, såväl monetär som emotionell. Hur den (främst men inte enbart monetära) skulden förflyttar initiativ och bestämmanderätt såväl uppåt som neråt i hierarkierna. Individerna styrks av ett läge där strukturerna faller. De som har drömmar bortom strukturerna vaknar till liv och aktualiserad dem. I hierarkiernas otaliga mellanlager hotas saker som ekonomiskt välmående, prestige och positioner av turbulensen och i dess synliga topp används ögonblicket att tjäna den osynliga makten strax ovanför på de sätt man bara kan komma undan med i turbulenta ögonblick.
Plötsligt blev så gott som all kommunikation digital. Plötsligt försvann en rad grundläggande mänskliga rättigheter, plötsligt blev individens integritet av underordnad betydelse. Självklart mörkret skjuter fram sina positioner en sådan gång, det är ju givetvis självmål.
Just den saken kan ju ses i ett helt annat ljus. Här har vi det moderna samhället gör att människan kan möta ett stort hot och faktiskt ta sig igenom det. Hur vi som art kan använda vad vi skapat; teknik, strukturer, förstånd och kunskap, för att stå här även efter att viruset nått oss alla och vi, var och en på sitt sätt och tillsammans, finner oss i den värld som kommer sedan. Välviljan från makthavare och institutioner, där alla gör sitt och där man till och med passar på att flytta fram positionerna för en ljusare, mer människovänlig framtid genom att genomföra sådana förändringar man bara kommer undan med i turbulenta ögonblick.
Allt det där är makro. Den ”stora världen”, den i alla fall jag inte har sådär jättemycket att göra med en vanlig dag. Visst, den påverkar mig, men i varje andetag, i varje steg, i varje liten handling och val jag gör har den egentligen inte så mycket påverkan. Eller – om den har det – så behöver den inte ha det egentligen.
När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag några hagar och en massa träd. Det har inte förändrats. När jag pratar med människor så är de öppnare för innovation och med sina egna känslor och drömmar än någonsin tidigare. Världens avstånd har krympts eftersom vi full-on har anammat de digitala möjligheter vi skapat de senaste 50 åren. Det digitala nervsystemet har på en månad blommat ut och skänker nu mänskligheten närhet, visdom och tröst på en helt ny nivå.
Den sociala distanseringen gör att vi dessutom får spendera mer tid med oss själva. En introspektion för vilken det digitala nervsystemet är avgörande då det kopplar samman oss individer bortom tid och rum så att vi kan dela och ta del av andras erfarenheter i våra inre processer, i vårt uppvaknande till hur det är att vara människa. Plötsligt är det inte psykologernas eller läkarnas domslut som dikterar, plötsligt står vi här och är varandras stöd – en hel mänsklighet.
Vi bär alla på mörkret – på ondskan. Den som vill ta över världen, som vill kontrollera och förslava, som vill se till att alla är skyldiga oss så att vi inte är utsatta. Egots barnsliga behov av att vara universums härskare gömmer sig inte hos ett fåtal utagerande individer, hos en girig elit eller hos narcissistiska makthavare. Mörkret och ondskan gömmer sig hos var och en av oss. Och det är det faktumet som gör att det ens kan finnas, det är av hänsyn till oss själva vi mer eller mindre medvetet låter den finnas och investerar vår energi i spelet av skuld och rädsla. Det ökar ju spännvidden av känslor i att vara människa, inte sant? Rädslan gör det mer intressant, färgstarkare och ger likt en bergochdalbana den där pirrande känslan i magen.
Men så bär vi alla på kärleken också. Precis allihopa. Den mest ondskefulla konspiratör med hunger att äga och förslava är i grunden ett kärleksfullt väsen, som hittar energin till sina ondskefulla handlingar just i det faktum att hen inte fått tillräckligt med kärlek och därmed göra vad hen kan för att säkra sin existens.
Kärleken påtar i sina trädgårdar och hittar på nya saker under rådande förutsättningar, låter virusets hot och samhällets panik utgöra spännande invallningar att flöda mellan, uppleva nya saker, se nya platser och träffa – om än färre – personer man aldrig träffat annars. Utforska detaljerna i lokalsamhället och närheten i stället för att se hela världen från ett flygplan.
Det är en magisk tid. Rädslan är på topp och kärleken likaså. De räddaste av de rädda är så panikslagna och de tryggaste av de trygga är så totalt kärleksfullt närvarande. I den typ av bipolär balans jag har fått för mig att denna värld vi lever i skapats av och för att få uppleva.
Men jag känner också att det är på väg att bli en större förändring. Det är som att vi lever i två parallella världar precis nu där man kan hoppa av och på rädsletåget respektive kärlekståget precis som man önskar. Men att det blir svårare och svårare att byta över tid allt eftersom hastigheten ökar på de bägge tågen.
Någonstans därframme separeras kanske de bägge paradigmen. Åt vänster går rädsle- och fruktansinriktningen, fortsättningen på en värld med brist på saker, med hot, skuld, skam och överlevnadsinstikter i fokus. Rädsletåget fortsätter dit upplevelsen av separation fortgår och kanske till och med fördjupas, med bibehållen individualitet och ego.
Åt höger går kärleksinriktningen, helt utan materiella garantier vidare i en värld där det leks, älskas, skrattas och där individen över tid upplöses och människorna blir till cellerna i en superorganism där tio miljarder människor kollektivt skänker planeten vi bor på möjligheten att tänka, känna och uppleva saker hon annars inte skulle gjort.
Det är inte bättre eller sämre att välja den ena eller andra sidan, vi lever i en helt ljuvlig skapelse där man får välja vad man vill vara del av precis för att man vill det och säkerligen flätas dessa två – för stunden alltmer olika spår – samman därframme bortom tiden i något extremt meningsfullt. Men likväl, det knakar därifrån jag ser det just nu. Vilken enastående tid att ha valt att leva!
Jag kan oroa mig för den värld jag ser genom den vänstra linsen och jag har inga som helst problem att tänka mig hur en totalitär slavplanet på relativt kort tid växer fram ur den accelererade utveckling vi ser på planeten just nu. Jag kan se detaljerna men jag kan inte känna känslan från hur det är att leva i den världen. Den känns overklig för mig.¨
Däremot kan jag känna pulsen och känslan från den högra halvan av perspektivet, i den värld där kärleksvalet gjorts gång på gång, det är den värld där jag tillbringar större delen av min tid och den stämmer med vad jag kan se när jag tittar ut genom mitt fönster. Jag ser människor i gränslös kärlek, som osjälviska, starka individer i en större kärleksfull helhet, likt celler i en organism där var och en givetvis är sig själv men där organismen är det väsentliga och där vi i vår kultur, vårt sätt att leva, uttrycka oss och vara njuter den kittlande, lekfulla känslan att vara del av den kreativa, fantasifulla, njutningsfulla och njutningsbenägna superorganism vi är.
Namaste!
Bildkredd
Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”.
Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan minsta säkerhetsåtgärd och som vänligt, i en av tjugotalet annonser ovanför bagagebanden, sa åt oss att vi skulle ringa 1177 om vi varit i Wuhan, hånglat med kineser och kände oss risiga.
I Thailand förklarade man det så att det är klart att Kineserna blir dåliga och släpper lös smitta, de vet ju inte hur man tillagar maten. I Europa tyckte man det var helt naturligt att Italienarna inte fick ordning på det här, de är ju alldeles för yviga och har ingen struktur. När sedan virutset nådde Stockholm blev det liksom lite tyst bland de välutbildade men sedan stämde Norrland upp till sång, klart Stockholmarna får det där, se nu fan till att vi inte får hit det.
Sara och jag pratade för en god stund sedan om vems fel allting är. Det var långt, långt före viruset och vi pratade om såväl oss själva som om en mänsklig egenskap att – vid fara – vilja ta reda på vartifrån faran kom. Jag minns ett sammanhang en gång när en fluga kommit in i ett hus, till någons irritation. Vederbörande frågade då med allvarligt myndig stämma ”vem har släppt in den här flugan?”. Det var inget skämt. Kineserna, iranierna, italienarna, stockholmarna, you name it. Det viktiga är att det alltid – och det här var vad Sara och jag kom fram till den där gången – alltid är någon annan. Det är alltid någon annans fel, annars funkar ju inte skuldspelet (när så USA blir drabbat, skyller saken på Kina och Kina i sin tur hävdar att viruset är USA:s verk är ju cirkeln sluten, inte sant : ).
Så, hursomhelst.
När jag går in på en nyhetssajt ser jag hur världsekonomin systematiskt avlivas, ömsom som på en osynligt signal, ömsom på grund av de panikslagna själarnas rädsla av självmord för döden, ömsom eftersom många helt enkelt tröttnat på spelet och passar på att checka ut när alla andra gör det.
Jag känner hopp av att vårt finansiella paradigm med tusen år på nacken och i modern tid helt backat i skuld får lägga sig ner och dö. Jag anar att vi alla, någonstans där i djupet av våra existenser, någonstans känner en undermedveten lättnad av att jagandet tar slut, att skuldmonstrets balrog får försvinna till det ingenting den en gång kom ur.
Samtidigt ser jag ju hur mörkret passar på att skjuta fram sina positioner. Hur den pågående krisen i nuvarande fas skapar ännu mera skuld, såväl monetär som emotionell. Hur den (främst men inte enbart monetära) skulden förflyttar initiativ och bestämmanderätt såväl uppåt som neråt i hierarkierna. Individerna styrks av ett läge där strukturerna faller. De som har drömmar bortom strukturerna vaknar till liv och aktualiserad dem. I hierarkiernas otaliga mellanlager hotas saker som ekonomiskt välmående, prestige och positioner av turbulensen och i dess synliga topp används ögonblicket att tjäna den osynliga makten strax ovanför på de sätt man bara kan komma undan med i turbulenta ögonblick.
Plötsligt blev så gott som all kommunikation digital. Plötsligt försvann en rad grundläggande mänskliga rättigheter, plötsligt blev individens integritet av underordnad betydelse. Självklart mörkret skjuter fram sina positioner en sådan gång, det är ju givetvis självmål.
Just den saken kan ju ses i ett helt annat ljus. Här har vi det moderna samhället gör att människan kan möta ett stort hot och faktiskt ta sig igenom det. Hur vi som art kan använda vad vi skapat; teknik, strukturer, förstånd och kunskap, för att stå här även efter att viruset nått oss alla och vi, var och en på sitt sätt och tillsammans, finner oss i den värld som kommer sedan. Välviljan från makthavare och institutioner, där alla gör sitt och där man till och med passar på att flytta fram positionerna för en ljusare, mer människovänlig framtid genom att genomföra sådana förändringar man bara kommer undan med i turbulenta ögonblick.
Allt det där är makro. Den ”stora världen”, den i alla fall jag inte har sådär jättemycket att göra med en vanlig dag. Visst, den påverkar mig, men i varje andetag, i varje steg, i varje liten handling och val jag gör har den egentligen inte så mycket påverkan. Eller – om den har det – så behöver den inte ha det egentligen.
När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag några hagar och en massa träd. Det har inte förändrats. När jag pratar med människor så är de öppnare för innovation och med sina egna känslor och drömmar än någonsin tidigare. Världens avstånd har krympts eftersom vi full-on har anammat de digitala möjligheter vi skapat de senaste 50 åren. Det digitala nervsystemet har på en månad blommat ut och skänker nu mänskligheten närhet, visdom och tröst på en helt ny nivå.
Den sociala distanseringen gör att vi dessutom får spendera mer tid med oss själva. En introspektion för vilken det digitala nervsystemet är avgörande då det kopplar samman oss individer bortom tid och rum så att vi kan dela och ta del av andras erfarenheter i våra inre processer, i vårt uppvaknande till hur det är att vara människa. Plötsligt är det inte psykologernas eller läkarnas domslut som dikterar, plötsligt står vi här och är varandras stöd – en hel mänsklighet.
Vi bär alla på mörkret – på ondskan. Den som vill ta över världen, som vill kontrollera och förslava, som vill se till att alla är skyldiga oss så att vi inte är utsatta. Egots barnsliga behov av att vara universums härskare gömmer sig inte hos ett fåtal utagerande individer, hos en girig elit eller hos narcissistiska makthavare. Mörkret och ondskan gömmer sig hos var och en av oss. Och det är det faktumet som gör att det ens kan finnas, det är av hänsyn till oss själva vi mer eller mindre medvetet låter den finnas och investerar vår energi i spelet av skuld och rädsla. Det ökar ju spännvidden av känslor i att vara människa, inte sant? Rädslan gör det mer intressant, färgstarkare och ger likt en bergochdalbana den där pirrande känslan i magen.
Men så bär vi alla på kärleken också. Precis allihopa. Den mest ondskefulla konspiratör med hunger att äga och förslava är i grunden ett kärleksfullt väsen, som hittar energin till sina ondskefulla handlingar just i det faktum att hen inte fått tillräckligt med kärlek och därmed göra vad hen kan för att säkra sin existens.
Kärleken påtar i sina trädgårdar och hittar på nya saker under rådande förutsättningar, låter virusets hot och samhällets panik utgöra spännande invallningar att flöda mellan, uppleva nya saker, se nya platser och träffa – om än färre – personer man aldrig träffat annars. Utforska detaljerna i lokalsamhället och närheten i stället för att se hela världen från ett flygplan.
Det är en magisk tid. Rädslan är på topp och kärleken likaså. De räddaste av de rädda är så panikslagna och de tryggaste av de trygga är så totalt kärleksfullt närvarande. I den typ av bipolär balans jag har fått för mig att denna värld vi lever i skapats av och för att få uppleva.
Men jag känner också att det är på väg att bli en större förändring. Det är som att vi lever i två parallella världar precis nu där man kan hoppa av och på rädsletåget respektive kärlekståget precis som man önskar. Men att det blir svårare och svårare att byta över tid allt eftersom hastigheten ökar på de bägge tågen.
Någonstans därframme separeras kanske de bägge paradigmen. Åt vänster går rädsle- och fruktansinriktningen, fortsättningen på en värld med brist på saker, med hot, skuld, skam och överlevnadsinstikter i fokus. Rädsletåget fortsätter dit upplevelsen av separation fortgår och kanske till och med fördjupas, med bibehållen individualitet och ego.
Åt höger går kärleksinriktningen, helt utan materiella garantier vidare i en värld där det leks, älskas, skrattas och där individen över tid upplöses och människorna blir till cellerna i en superorganism där tio miljarder människor kollektivt skänker planeten vi bor på möjligheten att tänka, känna och uppleva saker hon annars inte skulle gjort.
Det är inte bättre eller sämre att välja den ena eller andra sidan, vi lever i en helt ljuvlig skapelse där man får välja vad man vill vara del av precis för att man vill det och säkerligen flätas dessa två – för stunden alltmer olika spår – samman därframme bortom tiden i något extremt meningsfullt. Men likväl, det knakar därifrån jag ser det just nu. Vilken enastående tid att ha valt att leva!
Jag kan oroa mig för den värld jag ser genom den vänstra linsen och jag har inga som helst problem att tänka mig hur en totalitär slavplanet på relativt kort tid växer fram ur den accelererade utveckling vi ser på planeten just nu. Jag kan se detaljerna men jag kan inte känna känslan från hur det är att leva i den världen. Den känns overklig för mig.¨
Däremot kan jag känna pulsen och känslan från den högra halvan av perspektivet, i den värld där kärleksvalet gjorts gång på gång, det är den värld där jag tillbringar större delen av min tid och den stämmer med vad jag kan se när jag tittar ut genom mitt fönster. Jag ser människor i gränslös kärlek, som osjälviska, starka individer i en större kärleksfull helhet, likt celler i en organism där var och en givetvis är sig själv men där organismen är det väsentliga och där vi i vår kultur, vårt sätt att leva, uttrycka oss och vara njuter den kittlande, lekfulla känslan att vara del av den kreativa, fantasifulla, njutningsfulla och njutningsbenägna superorganism vi är.
Namaste!
Kommentarer
Skicka en kommentar