Nils Erik Wallman

Dagen har bjudit på inte mindre än tre små funderingar som sprattlat till i den stenhårda lerbanken under den aldrig sinade men ändå sedan länge uttorkade nyhetsfloden. Detta förhållande förklaras enklast genom floden bygger på en luftström (som av kompatibilitetsskäl och för att inte störa den tilltänka publiken kallas "vatten"). En enda evig utandning. Och varifrån kommer oppositionens? En kommentar hos Carl Norberg kanske innehåller en aveny för mental promenad i rekreationssyfte?* [SvD]. Jultomten känns som en etablerad sanning vid jämförelse. Finner vi inte USA-ekonomin snarare väl placerad på huggkubben att så snart husbonden huggit klart veden ta livet av sin ekonomiska offergåva som ett sedan länge fastlagt led i sin något eskalerade strävan? [e24] Vad har hänt med åkaren till höger? Lever hon fortfarande? Är det hon som är Björgen? [SvD igen] Livet är fyllt av mysterier. *) Om någon nu mot förmodan skulle tycka att denna fundering konstituerar något slags latent stö...

För 25 år sedan var det här en konstig dag i en elvaårings liv. Alla vuxna var så där lite chockat omtöcknade och visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Man såg att de var känslomässigt berörda och att de kämpade med något men själv fick man kämpa från andra hållet för att logiskt försöka begripa vad det känslomässigt kluvna berodde på. Det var inte förrän den elfte september 2001 som jag begrep hur de kände det den dagen. För visst – människor dog. Offrades, kanske man kan säga. Palme var bara en men i det stora äpplet handlade det om tusentals (och talades inledningsvis om tiotusentals). Omständigheterna kring dödsfallet/dödsfallen presenterades med den grumliga kristallklarhet som kännetecknar just denna sorts händelser. Det känslomässiga för de vuxna svenskar som för 25 år sedan gick med en grop i halsen berodde nog inte huvudsakligen på den döde. Det handlade kanske mer om den rädsla som kommer ur att något ohyggligt ur det samhälleliga perspektivet just inträffat under den e...

Det fanns en bland de stora som stack ut. Denna uppstickare hade en rakt motsatt inställning. En aspirerande vektor liggandes i exakt 180 graders vinkel mot de övriga. Dess särart blev dess räddning och dess skrupelfrihet dess främsta tillgång. Och samtidigt kan man ställa sig frågan om det i det längre loppet ändå inte är just detta som kommer att få de övriga att blomstra och uppgå i en.

Ett fåtal var klädda efter klimat, känslor och tvättkorgsstatus. Andra var klädda i heltäckande dräkter av ett blått, nanosmart material med långa slitsar utefter silhuetten som balanserade upp organismens kontakt med omvärlden. De som bar dräkten såg kroppsligt bra mycket bättre ut eftersom andningsslitsarna accentuerade precis de linjer som perfekt balanserade den biologiskt betingade attraktionen och de inlärda idealen. Dräkten formade innevånaren till en perfekt människa utifrån sitt eget ansikte. Givetvis var inte alla bärare av dräkten likadana. Var och en kunde välja sin form och kunde köpa till olika program för att utifrån kroppens grundbetingelser gradvis via kontroll av ämnesomsättningen över några veckor förändra sin fysionomi. Dräkten var en inkapsling av den egna – intimaste – biosfären. Ingenting – förutom ansiktet och håret hade kontakt med omvärlden. Frifräsarna – de som bibehållit skicket med traditionella kläder – såg naturligtvis förfärliga ut vid jämförelse. Dessut...

Om vi tänker oss det omvända för en stund. Att drivfjädern i vårt samhälle skulle vara att ges möjlighet att hjälpa andra så mycket som möjligt istället för att få mesta möjliga ersättning utan mot minsta möjliga insats. Hur skulle det då se ut? Om vi uppnådde den där känslan av nytta direkt utan att gå omvägen via de mest omfattande ekonomiska krumbukter som plockar bort så gott som all effekt av våra göranden. I början skulle det säkerligen ringla kilometerlånga köer av gratisresandehungriga till flygplatserna och de yrvakna skulle sannolikt plundra det som brukat betraktas såsom värdefullt. Men efter att ha konstaterat hur illa en iPhone smakar skulle nog den mest inpiskade hamster greppa läget. På några dagar, faktiskt. Om var och en gör det som känns riktigt i den omfattning som känns bra så kan vi kanske lägga det ekonomiska paradigmet bakom oss. Och istället för att konkurrera om fullständigt konstgjorda resurser hjälpas åt att få det som faktiskt finns att räcka till så många ...

I går dök detta alldeles förträffliga ord upp för första gången under min näsa. Det är ju ett alldeles ljuvligt ord. Ett slags äkta svensk variant av engelskans icke-ord "durant". Det enda jag kan beklaga är tidsutdräkten å sökandet efter detta ord. Men bättre sent än aldrig vilket ju ordet i fråga sannolikt ofta kommer att delta i innebördsbyggandet kring.

För den kallas ju så när man till exempel lyssnar på något så välrennomerat som Dagens Eko (vilket ju i sig är ett mer träffande namn än vad som först möter örat). Om man lurar lite på den där så kallade löpelden - omsorgsfullt paketerad i våra mer eller mindre objektiva media och ställd mot våra västerlängska mer eller mindre demokratiska strävanden. Och så lurar man lite på bankvärldens utmaningar. Och oljebranchens. Och alltings ägande. Och så vidare. Och så kommer man att tänka på att man läste något om att "Goldman, Digital Sky invest in Facebook" (2010-01-03) . Så kan det ju vara. Också.