Nils Erik Wallman

Tänkte förklara detta, inte minst för mig själv. Jag är uppfinnare. Uppfinner man grejor så vill man se dem färdiga. Men jag vet sällan hur de ska se ut i detalj. Så jag får vara med i hela processen. Ibland hittar jag andra som vill samma sak - på ett eller annat sätt. Som har egna idéer och uppfinningar att korsbefrukta med. Då blir det lättare eftersom jag slipper göra allt själv. Å andra sidan blir jag deras ledare vilket är en helt annan pilsner. Ledarskap. Och om det lyckas så ska effekterna av uppfinningarna tas till vara – annars var det helt i onödan. Då blir jag den som förvaltar det som en gång var en uppfinning. Också något helt annat. Förvaltning. Tur för mig att det finns mycket att uppfinna inom ledarskap och förvaltning. Inom detta med att jobba över huvud taget. Jag tror på skapande jobb. Att sudda ut gränsen mellan arbete och privatliv för de som önskar det. Att göra jobbet till en del av livet och livet till en del av jobbet. Kreativa kontor är en het trend. Och säke...

Emotionell feedback på utförda handlingar. Materiellt förverkligande av tankar. Mystik och lekstuga. Kärlek. Lust. Sex. Jag älskar livet.

Den varma skogssluttningen ett stenkast från motorvägen. Två cyklar i dikeskanten. Hon och jag och en PET-flaska med vin. Vi hittade inte någon svamp. Men vi hittade blåbär. Vinet och bärens socker gjorde oss berusade. Vi vinglade vidare i skogen och hem och vi älskade som bara vi kan. Berusade, förälskade i varandra, oss själva, livet, den tidiga hösten och i blåbär. Det var ett av tusen ögonblick. Det var alldeles nyss. Det kommer alltid att finnas. Sett från den glasade vägen syns de där än. Universums två lyckligaste stjärnskott - två blåbär. Fruset eller inte så kommer riset alltid att dansa av vår kärleks beröring. Det tar aldrig slut.

Ägnade dagens sjunde kopp kaffe åt att läsa min egen blogg. Återupptäcka. Och hittar små saker här som kan användas på andra platser. Hej, bloggen. En vacker dag kanske jag skriver här igen. Stark, välmående och balanserad. Kär, trygg och förälskad. Nyfiken, tillfreds och på väg. Upptagen, ansvarstyngd och full av hyss. Drömmande, varande och rik på minnen. Sårbar, ifrågasättande och obeveklig. Lycklig, tänkande och reflekterande. Stilla, oscillerande och i varje andetag. Man frågar mig efter vägen. Och jag är gärna svaret skyldig.

Högre frekvenser, nätverkets 2.4 GHz, telefonens 900 MHz och elnätets brummande 50 Hz. Pulsen, tanken, dagarna, månaderna, åren och liven. Ena sidans frekvenshöjning sänker pulsen på den andra. En frekvens som är så hög att pulserna inte längre kan urskiljas blir till en enda utdragen puls. Omätbar. Död. Skapandet i expansion, från liv och sin lott utåt, uppåt, strävande att inlemma och äga, tukta och styra. Och dess motsats, implosionen. Detaljer, allt mindre och knappt synbara. Känslan i när foten möter gräset jämfört med omvandlingen av en hektar skog till parkeringsplats. Feberdrömmar där ingen skala finns, där tiden är utsuddad och beståndsdelarnas inbördes avstånd är flexibelt, kontrollerat av flyktiga känslomässiga impulser och tankar. Lugna kroppen, höj frekvensen? Trädet känns stillastående och orubbligt i tiden. WiFi-kortet är blixtsnabbt. Varje puls i trädet motsvarar 2 400 000 000 svängningar i nätverksprotokollet. I vilken existens är upplevelsen intensivast? Går nätverke...

Jag fick frågan många gånger under förra veckans samling på framsidan. Så jag tog mig en funderare, varför slutade jag skriva? Jag tror det är såhär enkelt: Det är lättare att uppleva livet om man inte beskriver det. Att vara i det och känna de känslor det medger utan att behöva rota i fickan efter de ord som passar bäst att beskriva upplevelsen. Kanske som i skillnaden att vara en del av en händelse istället för att vara den som står en bit bort och dokumenterar den. Tidigare har jag varit rätt säker på att mitt kall är att skriva och att jag alltid kommer att återvända till skrivandet. Jag är inte så säker på det längre. Det visar sig.

Komplexitet irriterar mig i tilltagande grad. Tidigare har jag uppskattat den, bidragit till den och njutit av att försöka förstå den. Nu är den mest i vägen.  Jag frågar mig varför den ens finns. Och med inblick i många av de processer som pumpar runt i samhället blir utzoomningen en intressant övning. De finns där till stor del på grund av varandra. Komplexitet föder mer komplexitet. Attraherar, graviterar. En enkel tanke. Livet. Existensen i världen startade. Livet leker med tanken på sig själv. Livet känner hur det känns. Livet blir rädd för sin egen känsla och flyr in i tanken. Komplexiteten är född. Känslan skär genom de mest komplexa processtrukturer och släpper fram människan. Komplexiteten kan tillåtas släppa taget när människan tillåter sig själv att vara mänsklig. Där har vi den, pivåpunkten. Här och nu.