Latinsk benämning: Prefix nominus confucius autonoma. På svenska känd som ”självvald förnamndsförväxling”. De döpte mig till bägge namnen, men Nils var det huvudsakliga tilltalsnamnet. Men Erik har alltid varit den som skriver och petar. Och det var Erik som träffade den där blivande frugan. Inte Nils-Erik. Utan Nils/Erik, notera streckets något ovanliga lutning i det icke-dubbelnamnet. På jobbet: Kund 1: ”Välkommen. Anders heter jag.” Myself: ”Erik, kul att ses!” Kund 2: ”Hej. Nils – jag är utvecklingschef här.” Myself: ”Erik, som sagt. Kul med en namne, inte så vanligt i vår ålder”. Kund2: ”Namne…?” Kund 1: ”Ja ni heter ju bägge Nils, ovanligt!” Myself instämmer med hela ansiktet. Kund 2: ”Hur… Va…Men…?” Myself: ”Jag tror det blivit lite fel här. Lång förklaring. Två namn. Nu kör vi” ...tjugo minuter senare... Kund 1: ”Ser intressant ut – inte illa från någon som inte vet vad han heter”. På hemmaplan: Husvakten träffade grannen vid postlådan och börjar prata. Grannen: ”Jo, han som bo...