Förnamnsväxling

Latinsk benämning: Prefix nominus confucius autonoma. På svenska känd som ”självvald förnamndsförväxling”.

De döpte mig till bägge namnen, men Nils var det huvudsakliga tilltalsnamnet. Men Erik har alltid varit den som skriver och petar. Och det var Erik som träffade den där blivande frugan.

Inte Nils-Erik. Utan Nils/Erik, notera streckets något ovanliga lutning i det icke-dubbelnamnet.

På jobbet:
Kund 1: ”Välkommen. Anders heter jag.”
Myself: ”Erik, kul att ses!”
Kund 2: ”Hej. Nils – jag är utvecklingschef här.”
Myself: ”Erik, som sagt. Kul med en namne, inte så vanligt i vår ålder”.
Kund2: ”Namne…?”
Kund 1: ”Ja ni heter ju bägge Nils, ovanligt!”
Myself instämmer med hela ansiktet.
Kund 2: ”Hur… Va…Men…?”
Myself: ”Jag tror det blivit lite fel här. Lång förklaring. Två namn. Nu kör vi”
...tjugo minuter senare...
Kund 1: ”Ser intressant ut – inte illa från någon som inte vet vad han heter”.

På hemmaplan:
Husvakten träffade grannen vid postlådan och börjar prata.
Grannen: ”Jo, han som bor där, vad var det han hette… Hm… ”
Husvakten: ”Erik”
Grannen: ”Nej, nej – han hette något annat; ett dubbelnamn”
Husvakten: ”Åh, jo det kanske han gör – men vad var det nu igen…”
Grannen: ”Hans-Erik, tror jag det var…”
Husvakten: ”Njaeee”
Grannen tittar härvid skeptiskt på husvakten som inte känner namnet på den boende i det hus man förespeglar sig ha anförtrotts vakta.

Trivs bra med bägge, men Erik har ju av naturliga skäl en uppåtgående trend...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion