Nils Erik Wallman

Det tog en stund. Tre veckor, fem dagar, två timmar och ungefär trettio minuter. Via varje del av kroppen, via varje del av sinnet. Genom de mest omständiga och kringelkrokiga bergochdalbanor. Via försök efter försök att parkera känslan i en annan ruta. Det tog över tre dygn för korken att lossna sedan trycket överskridit den kritiska nivån. Jag kan andas igen. Och i ett slag försvann hela den gamla världens psymtomdräkt. Kan börja ta in. Bearbeta. Begripa. Kan vara förlösande. Och imorgon kan jag vara morbror. Oerhört passande! Och du. Du, alltså: Mitt liv hade varit över nu om Du inte hade funnits hos mig. Om jag inte fått finna Dig och finnas hos Dig. Det hade förresten aldrig riktigt börjat. Jag sprängts inifrån med kraften hos det ökande trycket i den fullständigt tillslutna behållaren.

Vad kännetecknar personer som har tur? Någon hade forskat på personer som har mycket tur och kommit fram till följande gemensamma faktorer: 1 . De har haft tur 2 . De tror att turen kan hjälpa dem 3 . De utsätter sig för turen genom att t.ex. vara sociala eller prova nya saker 4 . De kan se det positiva i en motgång, dvs. förvandla otur till tur En och en tredjedels treklöver och lite tejp = fyrklöver Man kan alltså kanske säga att tur är en form av skicklighet. Minns i vanlig ordning inte var jag hörde det - förutom att det var strax norr om Järva krog. Måste alltså ha varit på radio. Hursomhelst, det fastnade i mitt mentala filter vilket med säkerhet gör det irrelevant.

I energi- och fordonssammanhang brukar man ofta använda sig av uttryck som ”när utvecklingen av batterier nått dit”. Det är oerhört naivt. Patentsystemet uppstod för att värna uppfinnarens rätt. Men har i praktiken förvandlats till ett system för monopolens säkerställande. Uttalandet är i tilltagande grad även applicerbart på upphovsrätt.

Nordkorea. Jag har alltid förundrats över detta faktum. Nordkorea, demonernas demon. Ondskans plats på jorden. Ja, ni vet. Detta land har alltid funnits där. Med kärnvapen till sitt förmodade förfogande, dessutom. Och ändå – trots detta, har man jagat skuggor på andra ställen. Den fria världens företrädare har istället räddat Kuwait, ”befriat” Irak och fört ett patetiskt krig mot icke-existerande terrorister i opiumträsket Afghanistan. Men man har inte rört Nordkorea. Kanske av respekt för Kina. Men mer troligt är att man sparat det till senare... Det ekonomiska systemet står och hänger på klippavsatsen. Egentligen är vi redan en bra bit ute i luften, men ett gäng händiga utomjordiskt snabba betongarbetare i form av t.ex. den svenska finansinspektionen har gjutit en konstgjord klippa för att skjuta upp det oundvikliga en stund till. Enskilda länder har börjat agera utifrån det faktum att de håller på att bli kapade av IMF. IMF – International Monetary Fund, på svenska ”Världsbanken” äg...

Världens underbaraste plats. Med havet precis nedanför huset. Med klippor och vyer som funnits i mig sedan jag slog upp ögonen. Stället som farfar köpte när farsan var liten. Genom alla år så är detta vad som verkligen känts som mitt hem. Det verkliga och egentliga hemmet. Men. Farsan är borta. Det blev oerhört tydligt när grannen frågade efter kopplingscylindrarna till badbryggan. Jodå, farsan hade tagit hand om dem i höstas, men var...? Letade och letade. ”Var kan han ha lagt dem? Var är han? Måste ringa och fråga. Men, det går inte – han är ju död”. Leta, leta. ”Men nu måste jag ringa och fråga. Men han är ju död. Det går inte”. Hela tiden. Hela djävla tiden. Började i maklig takt men allt eftersom minuterna passerade växte det sig till en trumvirvel. En skarp, obeveklig trumvirvel från ingenstans ur den underbaraste av alla platser, ner genom sökandets trevande blick och rakt in i kärnan medvetandet. Rätt in. Faktum. Givet alla fakta och faktum kan vi inte ha kvar stället. Ingen ko...

Det blir varje vecka till hösten. Det känns riktigt bra. Det blir nog ett ganska annorlunda liv. Barnledighet försvinner ur vokabulären, och ersätts med en fullständighet på något sätt. Det har känns lite knepigt att se hur det blir bättre dag för dag för att sedan efter en veckas frånvaro böjar om från noll igen. Ett väldigt underligt beslut som fattats av någon som inte fattar. Någon där något fattas. Men när allt kommer omkring kanske ett väldigt bra sådant, utifrån effekterna de förmodade effekterna. Och vad mer finns där att kika på - egentligen?

Gladare människor, överallt. Inte bara solens och sommarens verkan. Snarare en universell som drar ihop säcken inför logisk fortsättning i ett annat paradigm. Energin knastrar nästan i gräset. Vad vi kallar ekonomi ruttnar på komposten och förvandlas inför dess ägares (och dyrkares) skräckslagna blick till en näringsrik jordmån för omställningar att slå rot och växa i, oavsett hur de agerar. Några år av varje sort. Stilla förändring, en rejäl fajt, utspelande av de mest ohyggliga maktmedel men en ändå i grunden obeveklig rörelse. Till det bredare, djupare och fängslande otvugna. Jag sprang visst lite före, men insåg att jag hade chansen ;-)

Någon kom på ett lika enkelt som revolutionerande sätt att må bättre med riktigt enkla medel. Så han skrev en bok. Och en till. Och startade ett företag. Med affärsidén att hjälpa folk att må bättre. Lika klockrent som omöjligt. Varför? Jo, företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadliga för vår ekonomi. För om du inte längre har övervikt, hål i tänderna och behöver sjukvård – köper du då bantningskurer, går till tandläkaren eller stoppar i dig läkemedel? Du kanske rentav känner dig tillfreds med dig själv, inser att dina tankar och funderingar har relevans och inte köper det otillräcklighetsbudskap som du är menad att anamma. Företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadligt för ekonomin. Sug på den, du.

Har varit på en alldeles fantastisk vacker begravning idag. Utomhus, i en kyrka av träd med det mest ljuvliga väder och många vänliga ansikten. Den trotsade alla förväntningar på vad en begravning ska vara, precis som väntat och helt i överensstämmelse med den hädangångnes natur. All den glädje han spred fanns där, kring oss. I oss. Mellan oss. Jag älskar dig, Farzan. Kommer alltid att göra det. Jag och den imponerande stora samling människor med vilka jag delat denna underbara dag. Det gjorde du bra, det också!

Oljan – det svarta guldet – forsar med ett formodat högt men hemligt flöde upp från djupet. Längst kusterna finns fiskare och andra på ekonomins lägsta trappsteg. De plockar upp fisk ur haven och säljer så att andra kan käka. Stackars satar. Varför springer de inte jublande ut till stränderna med ämbar i högsta hugg för att fånga några klickar av denna högst åtråvärda av vår planets vätskor? Nu kan alla boende runt mexikanska golfen bli sin egen lilla oligark med enkla medel. Nåväl. Tanken att BP ska betala för "kostnaderna" är ju god. Men för det första - går det verkligen att återställa? Vår planet är ett väl prövat vittne till att skador, må de ha orsakats av meteoriter, människor eller vad det nu kan vara faktiskt kan bli precis lika irreparabla som de blir en del av planetens utveckling. Ekosystemen är ju inget som ligger fast utan något som alltid är i rörelse, format enligt de strikt darwinistiska lagarna. Går det att återställa så går det. Går det inte så har vi sanno...

Ungefär halv tolv i onsdags den femte maj avslutade min far sin anställning vid Liv & Leverne Aktiebolag. Saknaden kommer att komma krypande med tiden, den saken råder det inget tvivel om. Men just nu, och från dess att han slutade andas och släppte taget kan jag inte känna något annat än en djup, djup tacksamhet. Tacksamhet för att han varit min just farsa. Tacksamhet för hans obegränsade positivism och optimism. Tacksamhet för att jag fick förstå. Tacksamhet för att vi fick tillbaka kontakten fullt ut de sista åren. Denna tacksamhet vet inga gränser. Tacksamhet för alla dagar med doft av sågspån då vi fick jobba tillsammans. Vi pratade inte så mycket, men genom alla år av avstånd och komplicerade förhållanden så var det ändå just dessa stunder som höll oss samman. Sågspånet. Det gemensamma byggandet. De instinktiva besluten att inte göra saker efter konstens alla regler utan efter eget huvud. När vi putsade skorstenen i Hålldammen. De var oaser i ett ökenliv för mig, de stundern...

...eller "Man får tacka för den tid som varit" I dag var det så äntligen dags. Frisören för fåren. Fårsalongen. Med stor rutin förvandlade fårklipparkonsulten de bägge rultiga tackorna på dryga kvarten förvandlade till ett par undernärda fjällkokalvar. Befår Helt enligt planen precis. Skönt att ha det gjort. Men så var det en sak som inte stämde riktigt. Ändå. ”Var är Maja?”, undrade Bella. ”Var är Bella?”, undrade Maja. ”Vem är du?”, undrade Bella. ”Vem är du?”, undrade Maja. ”Jag har förlorat min enda vän sedan ett år tillbaka. Jag går sönder av sorg.”, sa Bella. ”Precis samma sak har hänt mig idag. Jag går också sönder av sorg.”, sa Maja. ”Det är ju förfärligt! Hon ligger i en livlös hög där borta och säger inte ens Bä”, sa Bella. ”Samma med min Bella. Hon ligger där borta och säger inte ens Bä! Bäää!”, sa Maja. ”Bääää”, sa Bella ”Bääääää-äää”, sa Maja ”Hur länge har du varit här?”, sa Bella ”Ganska precis ett år, och du då?”, sa Maja ”Ganska ...

Det är kontrasterna som gör det. I går var det kostym i stora staden. Idag är det gummistövlar och förberedelse inför klippning av fåren som gäller. Samt ett och annat jobbsamtal. Och bolagsbildande. Det är kontrasterna som gör det. Kontrasterna i blandningen. Jag skulle till Geneve för många år sedan (istandes det var över tio år sedan). Strax innan IT-kraschen. Mina öron var fulla av sågspån, min hårbotten likaså. Min hud var bra bristfälligt avtorkad och lite lätt smutsbrun. Jag åkte direkt från det skitigaste av torprenoveringsprojekt till arlanda och businessclasssätet hos SAS. En skön känsla.