Fårgotten

...eller "Man får tacka för den tid som varit"

I dag var det så äntligen dags. Frisören för fåren. Fårsalongen.

Med stor rutin förvandlade fårklipparkonsulten de bägge rultiga tackorna på dryga kvarten förvandlade till ett par undernärda fjällkokalvar.

Befår


Helt enligt planen precis.

Skönt att ha det gjort.

Men så var det en sak som inte stämde riktigt. Ändå.

”Var är Maja?”, undrade Bella.

”Var är Bella?”, undrade Maja.

”Vem är du?”, undrade Bella.

”Vem är du?”, undrade Maja.

”Jag har förlorat min enda vän sedan ett år tillbaka. Jag går sönder av sorg.”, sa Bella.

”Precis samma sak har hänt mig idag. Jag går också sönder av sorg.”, sa Maja.

”Det är ju förfärligt! Hon ligger i en livlös hög där borta och säger inte ens Bä”, sa Bella.

”Samma med min Bella. Hon ligger där borta och säger inte ens Bä! Bäää!”, sa Maja.

”Bääää”, sa Bella

”Bääääää-äää”, sa Maja

”Hur länge har du varit här?”, sa Bella

”Ganska precis ett år, och du då?”, sa Maja

”Ganska precis ett år, jag också”, sa Bella

”Det får man kalla underligt”, sa Maja

”Fårunderligt”, sa Bella

”Hur gammal är du?”, frågade Maja

”Ungefär två år”, svarade Bella

”Då är vi lika gamla”, sa Maja

"Att dessa tragedier aldrig tar slut. När jag var ett år försvann min syster i en hemsk ullhög”, sa Bella

”Jag vet hur det känns. Allt för väl”, sa Maja.

Hm. De är sköna våra brudar, men jag börjar förstå varför man säger fårskalle ändå. Och tänk vad hemskt att förlora sin enda vän en gång om året. Att behöva börja om från början med ett vilt främmande får i sin hage. Hm.


After



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet