Nils Erik Wallman

När jag försöker lösa ett problem genom att tänka löser jag det inte, men jag kommer runt det. Eftersom jag i tanken enbart har tillgång till saker som jag har upplevt förut - minnen. Jag hittar en väg förbi det och vidare i samma cirkel för att möta utmaningen igen. När jag låter ett problem upphävas genom att acceptera det, öppna för inspiration eller händelser bortom min kontroll. Då kan antingen problemet bli till en utmaning som jag kan gå igenom. Eller så kan det helt sonika upphöra att vara ett problem. 

Jag ser på mig själv och så ser jag på andra. Tänker efter en smula och låter tankarna vandra. Samma helhet, samma kött och blod, samma molekyler. Samma dans, lekfullhet men aldrig någonsin samma regler. Ursprunget är mänskligt och jag är jag. Och jag vet att jag aldrig kommer att förstå det en dag.  Var och en ser ut på samma sätt -  ut på andra genom det egna medvetandet.

" Det mest njutbara, lustfyllda, berikande, spontana och kärleksfulla liv jag någonsin kunnat drömma eller fantisera om". Ungefär så står det i min mer eller mindre dagliga affirmation.   Och så, en eller annan fredagskväll slänger jag en blick över axeln och inser hur oerhört sånt påståendet är just nu.  Hur de drömmar och fantasier jag gått och burit på är förverkligade och mer därtill och att de i sin tur givit upphov till nya drömmar och fantasier vars förverkligade kittling jag njuter av så gott som varje dag.  Min själsfrände och jag. Min älskade Sara. Och den här staden som jag mått så jävla uruselt dåligt i. Som jag kommit att förknippa med skam, utmattning och konflikter. Nu har vi gjort den till vår på något vis. Och nya glädjeämnen, människor, dansgolv och platser kommer oss till mötes.  Aldrig möter jag annat än perifiert någon otrevlig eller avogt inställd person som undgår att tina med ett leende eller ett dåligt skämt.  Tvärtom.  ...

Swish, swish. Sommaren blir till höst. Löven faller och närvaron borde förvandlats till en flyktplan. Temperaturen faller och ångesten borde redan tagit greppet om mitt bröst. Distraktionernan finns där men alltsom oftast klarar jag mig utan. Jag borde gått sönder flera gånger och varit i behov av tröst. Det borde varit kämpigt att vakna och ta sig ut ur rutan. Men de är det inte. Inte ett endaste dugg. Det enda jag finner riktigt, riktigt svårt är att förstå. Hur enkelt och kärleksfullt det egentligen är. Att låta det flyta fram på livets rinnande å. Att acceptera och utan kamp bara stanna här.