Stockholmsnatt

"Det mest njutbara, lustfyllda, berikande, spontana och kärleksfulla liv jag någonsin kunnat drömma eller fantisera om". Ungefär så står det i min mer eller mindre dagliga affirmation. 

Och så, en eller annan fredagskväll slänger jag en blick över axeln och inser hur oerhört sånt påståendet är just nu. 

Hur de drömmar och fantasier jag gått och burit på är förverkligade och mer därtill och att de i sin tur givit upphov till nya drömmar och fantasier vars förverkligade kittling jag njuter av så gott som varje dag. 

Min själsfrände och jag. Min älskade Sara. Och den här staden som jag mått så jävla uruselt dåligt i. Som jag kommit att förknippa med skam, utmattning och konflikter. Nu har vi gjort den till vår på något vis. Och nya glädjeämnen, människor, dansgolv och platser kommer oss till mötes. 

Aldrig möter jag annat än perifiert någon otrevlig eller avogt inställd person som undgår att tina med ett leende eller ett dåligt skämt. 

Tvärtom. 

Överallt, coola lirare. Människor! Vilken enastående skapelse. 

Och mitt i alltihopa - humorn, dansen och attraktionen som håller oss ihop, som håller kontakten öppen och låter det flöda. 

Visst finns det rädsla. MASSVIS med rädsla finns det. Och den håller många av oss tillbaka. Och en del mår crappy och sprider det vidare - absolut. Men - som jag känner i mitt hjärta - bara som en lek. För att vi ska få glädjen att upptäcka vilka sköna busungar vi i själva verket är och tillfullo omfamna kärleken till oss själva och därigenom varandra.