Nils Erik Wallman

Jakten på det perfekta Alla saker som är lite jobbiga. Som kräver av mig vad jag inte har plats för i min varma och inbodda komfortzon. Saker som kan utveckla mig. Med potentialen att förvandla mig till någon annan än jag varit. Hur låter jag de utebli, dessa revolutioner? Hur ger jag vanan sin makt? Hur efterlever jag de oskrivna sociala kontrakt jag ensidigt belagt med de mest svidande vitesklausuler? Jag googlar en stund till i sökandet efter det perfekta. Jag önskar mig mer kunskap, bättre underbyggnad, exaktare kalkyler och mer otvetydiga bevis.  Kräver att någon annanredan ska ha tagit mitt läskiga kliv och eliminerat alla risker. Att någon kan ge mig en steg-för-steg-instruktion exakt på hur jag gör för att göra rätt från början. Jag belyser också de saker som inte löses. Även om förbättringen är 97 procent så fokuserar jag på de tre procenten som återstår, zoomar in på dem och låter dem stoppa hela avgången. Så gör jag för att hindra mig själv att utvecklas, växa och ber...

Det är så lätt att vilja se helheten. Begäret att vara där man inte kan vara ännu. Att se hur det ser ut när det är klart fast man inte har börjat bygga ännu. Att få  visshet . Att veta. Kanske för att det annars är svårt att ta sig vidare. För att det är lättare att tro när man redan vet att det blir som man tänkt sig. Att varje steg på vägen är precis det rätta, syftesenliga och väl avvägda och att vetskapen av exakt hur det kommer att bli validerar, säkerställer och kvalitetssäkrar varje insats. Så slipper jag. Tveka. Fatta besluten. Ta ansvaret. Oroa mig. Fundera. Skapa, utforska och upptäcka. Allt det där slipper jag om jag har vissheten. Och den är så lätt att vilja ha. Och det gör det så lockande att börja med helheterna. Att istället för att ta itu med alla de små saker den är byggds av utan att ifrågasätta eller söka kontrollera utfallet av hjärtats lust leka med detaljerna och låta det  bli . En fast beslutad vision, cementerad och orubblig. Och totalt omöjlig på ...