Helhetsbegär

Det är så lätt att vilja se helheten. Begäret att vara där man inte kan vara ännu. Att se hur det ser ut när det är klart fast man inte har börjat bygga ännu. Att få visshet. Att veta. Kanske för att det annars är svårt att ta sig vidare. För att det är lättare att tro när man redan vet att det blir som man tänkt sig. Att varje steg på vägen är precis det rätta, syftesenliga och väl avvägda och att vetskapen av exakt hur det kommer att bli validerar, säkerställer och kvalitetssäkrar varje insats.
Så slipper jag. Tveka. Fatta besluten. Ta ansvaret. Oroa mig. Fundera. Skapa, utforska och upptäcka. Allt det där slipper jag om jag har vissheten. Och den är så lätt att vilja ha. Och det gör det så lockande att börja med helheterna. Att istället för att ta itu med alla de små saker den är byggds av utan att ifrågasätta eller söka kontrollera utfallet av hjärtats lust leka med detaljerna och låta det bli. En fast beslutad vision, cementerad och orubblig. Och totalt omöjlig på varje tänkbart sätt.
Det är ju som det är. Ju mer jag kan acceptera att det är som det är ju mindre energi behöver jag lägga på att omskriva det jag upplever. Jo, det är livat här i livet. Många mår dåligt. Väldigt dåligt till och med och i mycket få fall kan till exempel jag göra något åt det. Ibland mår jag dåligt själv. Och ibland mår jag dåligt över att jag inte mår dåligt. Det är den mänskliga upplevelsen och den är lika isolerad och individuell som den är gemensam och universell.
Jag ska bara tänka igenom vad jag ska skriva innan jag börjar. Klura ut hur det hänger ihop. Ta reda på svaren. Sedan skriver jag. Men ju fler svar jag hittar desto svårare blir det att beskriva vad jag funnit. Det går ju inte alls. Problemformuleringsprivilegiet finns ju bara så länge det uppfattas finnas ett problem att formulera och med gåtors lösning försvann problemet och de ordlösa insikterna föder istället nya intrikata frågor.
Så nu tar jag det härifrån, så får vi se. Jag vet inte om det här är sant men låt oss säga att det är det. På ett eller annat sätt bor det sanning i det, om än enbart för en cykel i taget.
Först var vi jägare och samlare, allihopa.
Sedan började vi bruka jorden.
Sedan industrialiserades vi.
Nu har vi digitaliserats.
Och nästa grej är humaniseringen.
Jag skojar inte. Jag tror det på fullaste allvar. Att alla de förändringar som skett under de tidigare förändringsfaserna leder till en punkt då vi kan bejaka vår mänskliga natur på helt nya sätt. Som helheter, var och en men främst tillsammans. Den digitaliserade världen har tagit bort avstånden mellan människorna. Noterat – den har också hypnotiserat oss och tagit så gott som all vår uppmärksamhet.
Men är det egentligen inte bara en liten lärdomsglitch? Att vi kör av vägen med ögonen på mobilen. Vi får ändå uppleva hur det är att vara connected med allt och alla hela tiden. Kollektivt medvetande, i digital form. Som stödhjul i början av cyklistens karriär. Vi kan ju göra det där utan digitala anordningar. Och inom oss vet vi det, men inser att priset är högt. Det kostar sanning. Kollektivt medvetande och närvaro där vi inte kan ljuga för varandra skulle förändra mycket av vad vi ser idag.
Och det allra giftigaste är inte att vi inte skulle kunna ljuga för varandra. Det allra mest potenta och mest skräckinjagande är att inte längre kunna ljuga för sig själv. Att släppa fram tårarna, fruktan och rädsla utan att sätta upp en fasad. Att skratta, ta för sig och njuta av det lusten begär utan hämningar. Det är ett mycket annorlunda sätt att leva, men det är nästa logiska steg tror jag. Ingen vet hur fort och när och så vidare, men det händer massor, massor – precis hela tiden. Och då är det inte så konstigt att hela världen har lite ont i magen.
Då är det smart att skilja på personer och deras beteende. De flesta som liksom krånglat sig ur kostymerna och är ärliga är lite ”skumma”. De har konstiga saker för sig eftersom de lever autentiskt och sant. De passar sällan in. Och de som anstränger sig för att passa in tycker de är svikare och möter sitt förakt för sin egen teater när de möter uppriktiga personer. Så när man möter förakt kan man alltid se det som en reflektion av den som föraktar. Men föraktet är bara ett beteende. Bakom det står en sann och äkta person. Man behöver aldrig tolerera beteenden men man kan paradoxalt nog alltid respektera personen som uppvisar dem. Fråga inte hur, det bara går.
Andas och gör en sak i taget, tror jag.

Photo by "My Life Through A Lens" on Unsplash 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Handdisinfektion

Gul bil!

Strandsurfarens insikter