Nils Erik Wallman

Nu var det dags igen. Återvänder till den bekanta bloggplattformen och tror att skrivandet så småningom åter kommer att vilja flöda. Jag har försökt samla ihop det jag skrivit "i modern tid", dvs sedan jag flytade hitupp och blev en i huvudsak lycklig individ. Jag har inte riktigt fyllt på med allt ännu utan har det som strösyssla regniga dagar men det mesta finns här. Utom det som inte hör hemma här förståss. Jag har skrivit en bra bit över 1000 blogginlägg sedan 2009. Många av dem i ilska eller affekt, inte minst genom utforskandet av världens tillstånd samt sorgen efter farsans bortgång. Jag tänkte först börja om från början, städa bort allt som är "negativt" (vad nu det är) och deprimerande men så kom jag fram till att om jag börjar retucshera blir det inte ärligt. Jag är ju idag den jag är idag och den jag var igår är en annan person - ofta med en del likheter. Foto:  https://unsplash.com/photos/sfL_QOnmy00

Ju längre in mot centrum, Desto mindre gravitation.

Ju mer viag tittade på partikeln, desto mindre blev världen. Cell efter cell, molekyl efter molekyl och atom efter atom lydde viags önskan om en livlös, riskfri och stillastående värld. Allt som är är ju viag och gör därför precis som viag säger. Att vilja reducera materians inneboende våghalsighet är upphovet till cancervävnaden, striderna och lärdomarna. Kapslar vågorna inuti hårda, bepansrade celler som fyller livet med död. Viljan består av ekon av en svunnen epok på evolutionens tidslinje. Som klingar kvar till dess eftertexterna rullats upp och de sista lämnat salongen. Vem vet, kanske blir det någon effektfull efterscen som är värd att vänta på?   Viag är upphov till alla strider som utkämpas med densamma. Tiden blir aldrig mogen att våga. Tiden är inte den sortens väsen. Tiden är en våg. Som bär partiklarna dit de behöver för att våga. Viag är superhjälte. Som vågat detta medvetande. Som kliver ombord på vågen. Med den kärleksfu...