Nils Erik Wallman

Jag fick frågan många gånger under förra veckans samling på framsidan. Så jag tog mig en funderare, varför slutade jag skriva? Jag tror det är såhär enkelt: Det är lättare att uppleva livet om man inte beskriver det. Att vara i det och känna de känslor det medger utan att behöva rota i fickan efter de ord som passar bäst att beskriva upplevelsen. Kanske som i skillnaden att vara en del av en händelse istället för att vara den som står en bit bort och dokumenterar den. Tidigare har jag varit rätt säker på att mitt kall är att skriva och att jag alltid kommer att återvända till skrivandet. Jag är inte så säker på det längre. Det visar sig.

Komplexitet irriterar mig i tilltagande grad. Tidigare har jag uppskattat den, bidragit till den och njutit av att försöka förstå den. Nu är den mest i vägen.  Jag frågar mig varför den ens finns. Och med inblick i många av de processer som pumpar runt i samhället blir utzoomningen en intressant övning. De finns där till stor del på grund av varandra. Komplexitet föder mer komplexitet. Attraherar, graviterar. En enkel tanke. Livet. Existensen i världen startade. Livet leker med tanken på sig själv. Livet känner hur det känns. Livet blir rädd för sin egen känsla och flyr in i tanken. Komplexiteten är född. Känslan skär genom de mest komplexa processtrukturer och släpper fram människan. Komplexiteten kan tillåtas släppa taget när människan tillåter sig själv att vara mänsklig. Där har vi den, pivåpunkten. Här och nu. 

...när de ändå kommer: 1. Det är ingen långsiktigt hållbar affärsidé att hyra ut bilar till människor som inte har körkort. 2. När man gör något dumt så gör man något dumt. Att förklara och analysera är att fortsätta göra dumt. Att känna hur det känns och inse blir att sluta göra dumt.  

Uppochner visar sig vara nerochupp. Plötsligt står jag där igen och ser en rak, tydligt sträcka som funnits där hela tiden men som jag i min envisa övertygelse om att allt måste göras annorlunda inte tillåtit mig att se. Syftesenligt att skjuta upp det tills nu kommer det säkert att visa sig men jag känner mig ändå lite bakom mitt eget flöte. Och har en utmaning i att ställa om på kort sträcka. Fast vid närmare eftertanke är det inte så mycket som behöver ändras. Resten av min värld är i stort sett redan där. Jag får väl konstatera att jag var sist i vanlig ordning. Som much för mister föregångare ;) Hursom. Det handlar om så enkla saker som glasade fasader, grå mattor, dyra konferensmöbler och äkta inflytande med påverkan. Det går inte att förändra om man inte är där och den roll jag tittat ut åt mig själv som passande efter att allting skulle varit klart står där och skriker efter mig och de jag behöver redan nu. Föreläsaren, coachen och påverkaren har redan sin arena och till stor d...

Dalgången blev längre under byggtiden. Där bron slutade mitt ute i luften stod jag och höll i den. Eller så räknade jag fel, oförmögen att se på långt håll. Jag behöver hjälp för att kunna lägga ner min ände av bron på marken.  Efter att ha tagit tid att förbereda nederlaget. Hjälpen säger emellertid: "går det bra med en pelare istället?"  Och fortsätter: "Det är ju inte du som ska hålla uppe bron. Du har visat att den finns, ta nu och räkna på nästa sektion." Bron svajar till i vinden men händer sträcks mot himlen att stötta av människor som står när det blåser. Människor som jag samlat under byggtiden och i vars sinne målet att nå dalens andra sida brinner. Det kommer att bli en tight vändning, men fastän jag inte riktigt förstår det ännu vet jag att jag precis blivit fri.

Enkelt, jävligt enkelt. Tålamod att hålla sig till det som fungerar. Vara instinktivt uppriktig. Leva i vetskapen. Låta andra sköta sitt. Leka med annat medan det verkar.

Schwierig zum machen. Schwieriger zum nicht. Hier - der Mitte des Sturms des Möglichkeits. Jetzt - Schwerpunkt für alle Zeiten.  Gleichzeitig und unbegrenzt.  Ich. Alles. Nichts.