Nils Erik Wallman

Jag är en mycket känslig individ. Det gör mig mottaglig för mina och andra människors känslor. Det ger mig många och intensiva upplevelser. Det gör mig till en kreativ och ibland smart eller framgångsrik människa i världens ögon. Precis som det gör mig till en mottaglig individ när jag eller andra känner sorg, rädsla eller oro. Vilket i världens ögon ibland gör mig till en vek, rädd, nervös eller svag individ. Större delen av mitt liv har jag kämpat med att hålla min känslighet stången. Inlåst. Jag har velat gömma den då känslighet i vår kultur varit likställt med svaghet vilket i sin tur signalera till rovdjuren att man är "fair game". Jag är stolt och tacksam över att ha begåvats med en hög känslighet liksom jag är tacksam för erfarenheten att försöka leva i förnekelse av d...

Människan är långt ifrån förlorad. Världen likaså. Allt är precis som det ska just nu. Alla tappade nycklar. Alla förlorade förmågor. Begränsade i vad som förefaller, manipulerade av oss själva i den helhet som inte kan separeras från någon eller något utforskar, upptäcker och utvecklar vi oss själva -  mänskligheten och världen alltså. Till något bortom vad det kunnat drömmas om. Till vad som aldrig kunnat designas. Olåsta dörrar. Nya förmågor. Helheter som sätts samman på helt nya sätt. Grattis!

När spontaniteten vinner över mönstren får önskan om hjälp luft först och tanken kommer senare. Rädslan. Och jag kan se ner i botten på brunnen där den bor, speglandes mig själv och mitt liv i den blanka ytan. Jag inser varför jag varit paniskt rädd att be om hjälp. En rädsla som drivit mig till enastående prestationer, framgång och mångas beundran. En rädsla som drivit mig att skaffa kunskap, färdigheter och fostrat bred intelligens. En rädsla som drivit mig att skapa lösningar för andra som bär den. Som gjort mitt yrkesmässiga liv till ett korståg mot den bottenlösa frustrationen i att behöva be andra om hjälp. ”Tänk om ingen svarar”. Inget är så utplånande som att be om hjälp och inte få något svar. Den bottenlösa ensamheten som suger tag i den redan ensamma själen. Smärtan, skammen, sorgen - de frusna tårarna, de svarta molnen och den varma, plågsamma apatin av värdelöshet som breder ut sig och paralyserar varje vilja till liv. Nej! Då klarar man vad som h...

"Ditt sätt att vara, din uppfinningsrikedom, din intelligens, ditt sätt att leva älska och skratta gör mig illa. Visa hänsyn och sluta med det. " Jag har fått höra det många gånger. Och jag har försökt göra mitt bästa alla gånger utom en. Några fler försök kommer det inte att bli.

Y = the whY. Motivationen. Framgången. Klättringen på livets stege. Hur högt man når. Överlevandets triumfer. X = seX. Upplevelsen. The eXperience. Sinnets sensationer. Z = djupet. Känslan. Själens intryck. Närvaron i till exempel upplevelsen av framgång.

Solen värmer galaxens alla planeter och centrerar dem med sin gravitation. Ger den liv, värme och upplevelser. Solen såg det här och tyckte det var strålande. ”Vad är en sol?” frågade den sig. Svaret på frågan blev ”solen ger planeterna liv värme och upplevelser”. Solen ville bli bättre på det och gav sig ut i solsystemet för att sprida sin värme. Slingrade sina strålar runt planeterna, smekte dess banor och gungade gungbräda med livsformerna på de mest avlägsna planeter för det var ju det en sol gjorde, det var ju det en sol var. Liv, värme och upplevelser för alla solsystemets livsformer. Den kastade sitt inres energi långt ut i solsystemet och njöt av sin identitet som skapare, som förutsättning, som solsystemets sammanhållande kraft och den känsla av viktighet och erkänsla som kom av detta görande. Solen kände sig lycklig över att vara en så bra sol och sneglade ut i galaxen för att se andra solars mer restriktiva förhållningssätt till sina respektive solsystem.  Men med tiden ...

Vilken underbar revansch! Ångesten, den tryckande, kvävande illamåendeframkallande känslan från sist. Högtravande, glappande med verkligheten och fåfängt. Oprövat. Och den underliggande, molande vetskapen om att det var en kuliss - ett luftslott byggt på flykt genomkorsat av isande vindar. Ett ekipage att fly med. Konflikten, beroende -  livet. För att inte tala om vad jag visste att jag skulle behöva ta itu med efter mässan förra gången. Fy för i helvete. Mitt yrkeslivs värsta erfarenhet. Men också starten på en obeveklig transformation. Av mig, av företag,  produkt och team. Bit för bit i två år. Yttepyttelite i taget men precis hela tiden. Rätt och fel i en meningsfull blandning. Nu. Stabilt. Mänskligt. Enkelt. Stadigt fast i verkligheten och relevant i allas vardag. Inte förklarat eller visionerat utan omtalat precis för vad det är. ...