Fortsätt till huvudinnehåll

Utplånande av rädsla

När spontaniteten vinner över mönstren får önskan om hjälp luft först och tanken kommer senare.
Rädslan.
Och jag kan se ner i botten på brunnen där den bor, speglandes mig själv och mitt liv i den blanka ytan.
Jag inser varför jag varit paniskt rädd att be om hjälp.
En rädsla som drivit mig till enastående prestationer, framgång och mångas beundran.
En rädsla som drivit mig att skaffa kunskap, färdigheter och fostrat bred intelligens.
En rädsla som drivit mig att skapa lösningar för andra som bär den. Som gjort mitt yrkesmässiga liv till ett korståg mot den bottenlösa frustrationen i att behöva be andra om hjälp.

”Tänk om ingen svarar”.
Inget är så utplånande som att be om hjälp och inte få något svar.
Den bottenlösa ensamheten som suger tag i den redan ensamma själen.
Smärtan, skammen, sorgen - de frusna tårarna, de svarta molnen och den varma, plågsamma apatin av värdelöshet som breder ut sig och paralyserar varje vilja till liv.
Nej! Då klarar man vad som helst. Istället.

Ytterligare en rädsla har lämnat sfären. Ett trauma med doft av smält plast, vanmakt och en blå leksaksbil i min hand har fått vingar och är nu förvandlat till ett minne. I tacksam hågkomst, till och med.
Tack, ljuvliga insikt. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Handdisinfektion

Gul bil!

Strandsurfarens insikter