Nils Erik Wallman

Jag sätter mig ner med det mentala uppdraget att rensa bland spagettin som trasslat till sig på hjärnkontoret. Börjar dra i trådar, men de går av. Försöker med blicken följa dem, men glasögonen är någon annan stans och huvudvärken kliver in och förhindrar fortsättningen. Så jag låter spagettin vara. Häller äggstanning över och ställer den i ugnen istället. Efter en stunds bakande får jag istället skära upp massan i bitar, låta dem svalna och tillgodogöra mig trasslet på ett helt nytt sätt.  

Det har alltid funnits där, ekot från en tid av gränslöshet. Där utforskande, bejakande och kärlek vävs till upplevelsen i det spontana nuet och begränsande säkerhetssystem faller ifrån helt naturligt.   Krigets raketer och festens fyrverkerier växelverkar genom nuet. Åskan mullrar och människan kliver fram och blir vad den är. Limmet på baksidan av etiketterna, gott-eller-ont, rätt-eller-fel, med-eller-utan, you-name-it släpper i den fuktiga luften och absurditeternas vindar för dem bort från synfältet.   Så kan betraktaren se bortom det belästa sinnet och upplevelsen blir så vanvettigt äkta.

Hem till min Älskade, efterlängtade, vackraste! Till Den inte längre lille med den enastående humorn! Till den uttråkade fluffiga vinterkatten. Till fixahemmagrejor. Älskade, finurliga och lekfulla. Från inte-ett-dugg-komplicerat sammanhang, görande, fixande och lekande. Vattnet var kallt, isen bildades i vikarna och sälen ville leka bakom de dubbla vattenjettmunstyckena Sensorn levererade data Termosockorna hon köpt höll mina fötter varma på akterdäcket i bitande kyla och vind; killen som höll i sensorn. Dagen flög förbi, full av utmaningar, skratt och flöde. Den halva gula månen som lägger sig i öster, över bruksorten jag växte upp i. Luften vid busshållplatsen är kallare än is och torrare än eld. Kylan, mörkret, galenskapen och de långa kolvätekedjorna doftar av ett löfte. Exponenten i civilisationen slukar sig själv med sådan hastighet att pulserna inte längre kan uppfattas. In genom sammanbrottet, mörkret, kylan och ut genom reaktorhallen. Från havet till skogen. Till kärleken som

Efter ett mentalt stopp och nästan en hel dags retreat återvänder jag till balans utan att ha behövt fly, bli sjuk eller vara med om något större genombrott. Väldigt mäktigt. Jag har tänkandet att tacka för väldigt mycket i vad jag gör om dagarna och när tänkandet gör mig alltför trött är det dags att - well - tänka om? Eller - centra om - kanske snarare. Jag visualiserar mig själv i optimalt tillstånd (och försöker att inte diktera hur det ser ut utan snarare slår på själens reklam-TV-kanal så att den får visa mig). Hur jag andas mäktigt och närvarande genom vadsomhelst. Står upp för och bejaka vart jag får saker ifrån. Erkänner vad jag vet, vill och begär. Jobbar metodiskt med inläsning, intuition, inspiration och förverkligande. Skapar saker som väcker just inspiration och ger energi i retur. Uppkopplad på helheten med flödet öppet i acceptans och kärlek till det jag är och det jag gör. Det jag älskar. Jag älskar det jag gör och jag gör det jag älskar. Närvarande och öppet. I tacksa

Vårluften har lekt i mina näsborrar hela vägen ner till sjön och nu står jag här på isen precis som mörkret ersätter skymningen. Isen lever. Den sjunger av rörelse, dånar och mot land knakar det när kylan gör så att den expanderar. Här och var hörs ljud från vattnet under den tjocka ytan och på några ställen skvalpar det till i takt med att spänningarna likt åskan drar fram genom den  solida ytan. För så lite som en månad sedan betraktade vi alla istäcket som solitt och orörligt. Och fastän det då precis som nu har en tjocklek på ungefär 30-40 centimeter betraktade vi det som världens golv. Tusentals människor var ute på isens gigantiska yta och visade upp människans uppfinningsrikedom. Man åkte skidor och skridskor, man kitesurfade, åkte isjakt, bil, raket, flygplan, snöskoter, motorcykel och red häst. Isen var - trots att det var 15-20 grader kallt i den bleka februarisolen, en lika händelserik och uppsluppen plats som en strand i Thailand i februari var - fast inte i år då förståss.

Nu är det dags! Det var våren 2017, ett år efter att jag sopat i backen ordentligt och ett år av ganska fokuserat arbete med mig själv, mitt svängande psyke och mitt destruktiva förhållningssätt till arbete som jag landade i slutsatsen att det var dags att sluta vara ledare. Styrelsen meddelades och jag fick OK på att kliva av till det kommande årsskiftet vilket då kändes som en enorm tidsrymd. När företaget var samlat i maj meddelade jag personalen och jag brast dessutom ut i gråt, ett effektivt och ärligt sätt att sluta vara ledare, kan man säga – åtminstone i den ledarkostym jag sytt upp åt mig själv och som jag burit till dess. Jag har haft personalansvar och varit någon form av ledare i organisation sedan 1998, så jag lovade mig själv att jag skulle ta en tre år lång timeout från sådant. Så kom nyåret 2018 och jag var inte längre VD. Det infann sig ganska omedelbart ett antal fantomsmärtor och abstinenssymptom vilka dels ersattes av distraktioner och andra projekt, dels ledde till

Yttrandefriheten har knappast varit något att hänga i julgranen under 2020. Så ja tyckte det passade bra med en juldämpare. Juldämpare.