Norrut

paradoxen:
då - restid underbart. kravlös. egen tid i ett tillstånd av gravitationslöshet. arg sammanbitenhet.

nu: bråttom hem. restiden inte plågsam men otålig. dunk, dunk.

passagen över älven norrut. lusten härjar ohämmat efter bron. stadens gravitationsfält, skuggor och kamper försvinner ur medvetandet. ro i själen. och en lust som växer för varje kilometer. för att bränna hett när jag glider in i hemmaviken.

fantastiska liv som givit denna möjlighet. och de underbara personer som visat sig. såväl de som fanns där innan och blivit kvar som de nya som tillkommit. människor av kött och blod. tack, återigen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Rekursivitet