Hemma efter en vecka på andra sidan klotet

Förra veckan var jag lite bortrest. Jobbresa i grunden. Men med någon. Någon som jag till sommaren ämnar äkta och därigenom erhålla möjligheten att benämna med epitetet Min Fru, eller mer vardagligt Frugan.

Jag har aldrig velat ha någon med mig vid långresor eftersom ett denna tid i isolation tyckts mig varandes alldeles för värdefull att delas med någon babblare. Men nu hade jag inte riktigt något val. Den affärsmässiga potentialen med trippen stod i direkt konflikt med att vara från den där blivande frugan en hel vecka. Lämna henne hemma bland mörka granar och själv gå i småbitar av saknad? Nej, det blev till att packa henne med sig. Hon som aldrig flugit förut och som har en absolut bortre smärtgräns i fråga om att få röka på två timmar. Och jag som fundamentalistisk ensamvarg – lovande, inte sant?

En bit på väg (när nämnda flygdebutant insett att hon inte skulle dö, ungefär) kunde jag emellertid konstatera luftburen tvåsamhet som varandes ytterst tillfredsställande. Att nämnda reskamrat dessutom är liten till växten och möjliggör för undertecknads icke-flygplansanpassade extremiteter att utbreda sig något litet mer skadade knappast helhetsintrycket. Jag fick dela lyckan hos den som får röka efter tolv timmar på ett rökförbjudet flygplan och hade någon att dela alla fånigheter man snappar ute i flygsystemens värld med. En med vilken även tystnaden är otvungen. En som har ett lika skruvat sinne som mitt eget. En lika dålig humor och ett annars av omgivningen identifierat som irriterande papegojartat ordskruveri. Funkar. Funkar riktigt rackarns bra visade det sig.

Väl på plats var det oväntat bra jobberier. Som om allt mognat fram till den plockbara punkten. En nygammal jobbarvän som ordnat och hanterar saker på det mest fenomenala sätt. Uppgrävda intäkter och givande möten i den varma sociala stämning ur vilken riktigt goda saker emanerar.

Och 29 grader i skuggan. Skimrande stränder. En pool på taket. Häftiga fåglar och kryp. Några läskiga. Någon som ser till att jag kommer ut från stan. Flyttar till stranden istället och tar båten till jobbet. Käkar pizza till middag. Dricker VB. Njuter av livet på andra sidan. Knappast första gången jag var där. Men första gången jag upplevde det. Och definitivt inte sista.

Så kommer man hem med 36 timmars expressresa i röven. Precis tillräckligt för att man inte ska börja fundera på att åka tillbaka det första man gör.

Här äger leran och snön sceneriet. Men ändå riktigt ljuvligt. Fåglarna kvittrar. Luften är hög och full av löften. Marken väntar otåligt under slasket, full av liv och sommardrömmar.

Jag tror att detta är de två paradisen på planeten. Präglade av den vidstäckta friheten, av den relativt glesa befolkningen. Av den natur som definierar omgivningen men inte några gränser i det som det obebyggda gör med ett av naturen expansivt sinne. Prestigelöshet och humor. Man är instinktivt hemma. Fastän det är nästan så långt bort man kan komma. Vilket ju faktiskt är helt naturligt.

Härliga överensstämmanden. Perfekta anledningar. En sagolik tur att få kombinera nytta och nöje på ett sätt som jag inser måste vara få förunnat. Men trots att leran och snön äger denna del av planeten är det riktigt, riktigt skönt att vara hemma igen. Med lilla blivande frugan, hennes avkomma, hund, katter och våra får. Och min alldeles, alldeles egna traktor.


iPhone har inte världens bästa kamera. Men den är alltid med