Dualism

Å ena sidan vet jag ju att det är en teater. En nästan sekellång illusion som ersatt verkligheten hos det stora flertalet. Förseglat och självbevakande dessutom.

Å andra sidan är jag lika beroende och insyltad som alla andra. Och i mångt och mycket trivs jag med vad som är – av lyckliga omständigheter given möjligheten att njuta i teaterns skugga.

Tillgångar, möjligheter och rikedomar flukturerar tillsammans med herraväldet över dem. Men egentligen är det ju gemensamheter, alltihop.

Insikterna kan jag inte rå över. Inte heller iakttagelserna som är deras upphov. Jag väljer att njuta av vad som är. Det enda omistliga. Nuet.