Om självmord
Med risk för att bli oerhört kontroversiell. Jag tänker leka med en brännande het tanke och för att läsa detta måste du verkligen separera intellektet från känslan och vara iskall. Gå och läs något annat tills du känner dig redo.
Detta med självmord. Jag har bara haft mycket avlägsna personliga beröringar med ämnet men insett det ohyggliga som drabbar de kvarlevande.
På det opersonliga planet – i den anonyma vardagen – har jag emellertid mött självmordet mer än slumpartat lovligt. Mest som passagerare på tåg som stannat på grund av ”tekniska fel” som sedan visar sig vara ”obehöriga i spårområdet” som i sin tur visar sig bestå i ”olycksfall i anslutning till järnvägen/tunnelbanan”. Jag har även kommit som en av de allra första till platsen med bil då en ung man tagit sitt liv genom att hoppa framför tåget strax norr om Uppsala.
Naturligtvis börjar man fundera när man ser något sådant på nära håll. Jag kan faktiskt förstå att man kan vilja ta sitt eget liv helt rationellt, även om det enligt den normativa regelboken bör betraktas som vrickat. Kanske har det att göra med min syn på livets oändlighet och att ett självmord faktiskt inte nödvändigtvis är ett ”själmord”. Att själen aldrig dör och att död även i formen av ett självmord – hur ohyggligt det än är för de som blir kvar – faktiskt kan vara det som räddar själen.
Sedan har jag alltid slagits av en annan sak. Jag vet ju att det verkligen rört sig om självmord vid ett antal tillfällen, men i media har inget av dessa rapporterats som just det. Det har istället rört sig om något slags diffust olyckstillbud som läsaren verkligen inte borde bry sig om utan raskt marschera därifrån utan att reflektera. Det envetna undertryckandet i rapporteringen av vad det är som faktiskt hänt har väckt min nyfikenhet många gånger.
Jag brukar hoppas att den som dog fick frid och verkligen fick avslut på de tragedier som lett fram till den oåterkallerliga punkten. Men jag tror att var och en som tar sitt liv faktiskt vill säga något med sin handling. Och jag kan inte låta bli att känna att nämnda förtigande faktiskt är en orättvist nedtystande av den avlidne - berövar denne sitt sista uttalande.
Den enklaste förklaringen är naturligtvis att man inte vill rapportera om självmord eftersom det kan inspirera andra deprimerade personer att gå över gränsen och ända sina dagar, efterlämnandes bedrövade anhöriga.
Men är det inte också så att självmorden belyser ett antal punkter oerhört tydligt? Dels spottar det hela samhället i ögonen eftersom det visar på hur illa någon faktiskt kan må, ofta till följd av ackumulerade samhälleliga och sociala misslyckanden för att inte tala om ekonomiska problem. Dels visar det på något sätt själens vilja att återvända till evigheten för att senare börja om på ny kula – där villkoren är mer rimliga. Ett slags större, obekvämt, perspektiv på livet.
Slavar har i alla tider hindrats från att ta sitt liv. En död slav är en oanvändbar slav. En död slav är ett hån för sin slavdrivare. Och en slav som tar sitt liv är utan tvekan demoraliserande inför sina medslavar.
Ok, ok – jag vet. Man får inte säga så. Knappt tänka så. Men i sinnets plockande värld är allt tillåtet - inte sant?
Och eftersom du kanske undrar vid det här laget – jo, jag har tänkt tanken en gång. Det var 1994 och det kom så långt som till en repa på min gamla 244 på motorvägen genom Västerås. Jag hade korsat linjen i tanken den gången. Men jag insåg där och då att jag aldrig skulle komma i närheten av att genomföra det. Istället började jag vrida och vända på mitt liv - långsiktiga förändringar som lett fram till en helt underbar tillvaro.
Och för att det inte ska råda något som helst tvivel på punkten. Nu? Aldrig i livet. De gånger jag kommit i närkontakt med döden så har det styrkt min kärlek till livet. Den är fullkomligt obotlig. Jag skulle inte ge upp mitt liv vad som än händer. Istället är det faktiskt så att jag vill dela med mig av livet. Och det är dess sanna mening, enligt min mening.
Detta med självmord. Jag har bara haft mycket avlägsna personliga beröringar med ämnet men insett det ohyggliga som drabbar de kvarlevande.
På det opersonliga planet – i den anonyma vardagen – har jag emellertid mött självmordet mer än slumpartat lovligt. Mest som passagerare på tåg som stannat på grund av ”tekniska fel” som sedan visar sig vara ”obehöriga i spårområdet” som i sin tur visar sig bestå i ”olycksfall i anslutning till järnvägen/tunnelbanan”. Jag har även kommit som en av de allra första till platsen med bil då en ung man tagit sitt liv genom att hoppa framför tåget strax norr om Uppsala.
Naturligtvis börjar man fundera när man ser något sådant på nära håll. Jag kan faktiskt förstå att man kan vilja ta sitt eget liv helt rationellt, även om det enligt den normativa regelboken bör betraktas som vrickat. Kanske har det att göra med min syn på livets oändlighet och att ett självmord faktiskt inte nödvändigtvis är ett ”själmord”. Att själen aldrig dör och att död även i formen av ett självmord – hur ohyggligt det än är för de som blir kvar – faktiskt kan vara det som räddar själen.
Sedan har jag alltid slagits av en annan sak. Jag vet ju att det verkligen rört sig om självmord vid ett antal tillfällen, men i media har inget av dessa rapporterats som just det. Det har istället rört sig om något slags diffust olyckstillbud som läsaren verkligen inte borde bry sig om utan raskt marschera därifrån utan att reflektera. Det envetna undertryckandet i rapporteringen av vad det är som faktiskt hänt har väckt min nyfikenhet många gånger.
Jag brukar hoppas att den som dog fick frid och verkligen fick avslut på de tragedier som lett fram till den oåterkallerliga punkten. Men jag tror att var och en som tar sitt liv faktiskt vill säga något med sin handling. Och jag kan inte låta bli att känna att nämnda förtigande faktiskt är en orättvist nedtystande av den avlidne - berövar denne sitt sista uttalande.
Den enklaste förklaringen är naturligtvis att man inte vill rapportera om självmord eftersom det kan inspirera andra deprimerade personer att gå över gränsen och ända sina dagar, efterlämnandes bedrövade anhöriga.
Men är det inte också så att självmorden belyser ett antal punkter oerhört tydligt? Dels spottar det hela samhället i ögonen eftersom det visar på hur illa någon faktiskt kan må, ofta till följd av ackumulerade samhälleliga och sociala misslyckanden för att inte tala om ekonomiska problem. Dels visar det på något sätt själens vilja att återvända till evigheten för att senare börja om på ny kula – där villkoren är mer rimliga. Ett slags större, obekvämt, perspektiv på livet.
Slavar har i alla tider hindrats från att ta sitt liv. En död slav är en oanvändbar slav. En död slav är ett hån för sin slavdrivare. Och en slav som tar sitt liv är utan tvekan demoraliserande inför sina medslavar.
Ok, ok – jag vet. Man får inte säga så. Knappt tänka så. Men i sinnets plockande värld är allt tillåtet - inte sant?
Och eftersom du kanske undrar vid det här laget – jo, jag har tänkt tanken en gång. Det var 1994 och det kom så långt som till en repa på min gamla 244 på motorvägen genom Västerås. Jag hade korsat linjen i tanken den gången. Men jag insåg där och då att jag aldrig skulle komma i närheten av att genomföra det. Istället började jag vrida och vända på mitt liv - långsiktiga förändringar som lett fram till en helt underbar tillvaro.
Och för att det inte ska råda något som helst tvivel på punkten. Nu? Aldrig i livet. De gånger jag kommit i närkontakt med döden så har det styrkt min kärlek till livet. Den är fullkomligt obotlig. Jag skulle inte ge upp mitt liv vad som än händer. Istället är det faktiskt så att jag vill dela med mig av livet. Och det är dess sanna mening, enligt min mening.
Kommentarer
Skicka en kommentar