Pengarna eller livet...
...men både och då? Jag vet ju varför det är som det är. Ändå kan jag inte riktigt acceptera den rena ondska som bor i hur gamla hanteras av våra samhälleliga system. Undantaget bekräftar regeln. Min egen farmor har till följd av en icke relaterad testamenterande välgörare det väldigt bra. Det gör bara skillnaden desto tydligare. Får djävulskapen att framträda i sin rena form.
Hur kan man leva med att försvara ett sådant hanterande av människor eller levande väsen över huvud taget? Kanske stålsätter man sig och tycker sig vara professionell. Sväljer gropen i halsen och intalar sig att man gör det rätta. Och inser att man inte har något val – man får den i det ekonomiska systemet livsuppehållande lönen för att administrera plågeriet. Och fortsätter därför att trycka ner varje uppsegling av mänsklighet. Med ekonomiska medel, naturligtvis. Och mår skit på djupet istället. Vilket emanerar i de där lite diffusare diagnoserna som utbrändhet eller psykologiska bekymmer längre framåt vägen.
Kanske hanterar vi djuren lite bättre. Vi (om vi inte lyssnar alltför mycket för den överdebiterande veterinären) kan ända djurets dagar innan lidandet blir alltför stort. För människan är samma beteende i allra högsta grad förbjudet, vare sig det administreras av någon närstående eller av patienten själv.
(Tro nu för guds skull inte att jag bara ser aktiv dödshjälp som lösningen på åldringsvården. Tvärtom. Jag ser trädgårdar, fester, vin, anhöriga som har tid att lyssna och fet mat. Samt om det blir för illa, möjligheten att somna när man känner att det är dags.)
Pengarna har emellertid inflammerat även gränssnittet människa/djur. De som kliver ut i vuxenlivet som djurvänner kan välja att försöka tjäna pengar på djuren vilket allt som oftast spolierar relationen till djuren eftersom man inte kan ”gå och kära ner sig i det man ändå ska sälja” eller så måste man jobba 14 timmar per dygn för att få ihop till de kostnader djurhållandet implicerar och har till följd av detta inte tid att ägna sig åt dem så mycket som man behöver för att få relationen att djupna.
Detta är ändå bara toppen på isberget i fråga om pengar och dess destruktiva kraft. Det har drivit kilar mellan vad som är menat att vara en enhet. Söndra och härska. Precis i varenda liten vrå där ekonomi äger makt. Det ekonomiska tyranniet har gått för långt. Och sedan för långt igen. Och igen. Vi är så stenhårt programmerade att det kommer att bli en verklig skärseld att komma ur det. Men något alternativ finns egentligen inte för mycket längre än såhär kan inte pengarnas makt pressa oss. Något som vi inte kommer att kunna förstå annat än i efterhand.
Hur kan man leva med att försvara ett sådant hanterande av människor eller levande väsen över huvud taget? Kanske stålsätter man sig och tycker sig vara professionell. Sväljer gropen i halsen och intalar sig att man gör det rätta. Och inser att man inte har något val – man får den i det ekonomiska systemet livsuppehållande lönen för att administrera plågeriet. Och fortsätter därför att trycka ner varje uppsegling av mänsklighet. Med ekonomiska medel, naturligtvis. Och mår skit på djupet istället. Vilket emanerar i de där lite diffusare diagnoserna som utbrändhet eller psykologiska bekymmer längre framåt vägen.
Kanske hanterar vi djuren lite bättre. Vi (om vi inte lyssnar alltför mycket för den överdebiterande veterinären) kan ända djurets dagar innan lidandet blir alltför stort. För människan är samma beteende i allra högsta grad förbjudet, vare sig det administreras av någon närstående eller av patienten själv.
(Tro nu för guds skull inte att jag bara ser aktiv dödshjälp som lösningen på åldringsvården. Tvärtom. Jag ser trädgårdar, fester, vin, anhöriga som har tid att lyssna och fet mat. Samt om det blir för illa, möjligheten att somna när man känner att det är dags.)
Pengarna har emellertid inflammerat även gränssnittet människa/djur. De som kliver ut i vuxenlivet som djurvänner kan välja att försöka tjäna pengar på djuren vilket allt som oftast spolierar relationen till djuren eftersom man inte kan ”gå och kära ner sig i det man ändå ska sälja” eller så måste man jobba 14 timmar per dygn för att få ihop till de kostnader djurhållandet implicerar och har till följd av detta inte tid att ägna sig åt dem så mycket som man behöver för att få relationen att djupna.
Detta är ändå bara toppen på isberget i fråga om pengar och dess destruktiva kraft. Det har drivit kilar mellan vad som är menat att vara en enhet. Söndra och härska. Precis i varenda liten vrå där ekonomi äger makt. Det ekonomiska tyranniet har gått för långt. Och sedan för långt igen. Och igen. Vi är så stenhårt programmerade att det kommer att bli en verklig skärseld att komma ur det. Men något alternativ finns egentligen inte för mycket längre än såhär kan inte pengarnas makt pressa oss. Något som vi inte kommer att kunna förstå annat än i efterhand.
Kommentarer
Skicka en kommentar