Sjunga ut
Den lille sjöng en mycket uttrycksfull spontansång i baksätet igår. Sången berättade om saker han upplevt och hur han kände det. Jag gissar att det var saker som han aldrig inte tyckte sig kunna ”prata om” men som ändå behövde få komma ut som spontan text till en fiktiv melodi.
Det kom mig att börja fundera på den sortens uttryck.
Det är svårt att prata och ”säga som det är”. För de flesta är det nog inte bara att sätta sig ner och säga ”jo – nu måste vi prata”. Jag tror inte alls att det är något mentalt handikapp eller någon slags brist på förmåga att uttrycka känslor. Jag tror det är oerhört naturligt och rentav sunt.
Allt som behöver ut rör sig kanske inte på samma plan som själva pratet, och kanske är det en klok design där kommunikation får ske på respektive plans villkor. Saker som sitter lite djupare måste få komma ut, buret av den djupare nivåns uttrycksmedel, som en tavla, några rader text, några toner, en sång eller precis vad som helst.
Men det, i sin tur, kräver att de som är avsedda som mottagare för budskapet är lyhörda nog att snappa upp det, i den form det kommer. För om det inte finns någon som lyssnar, eller om de som var tilltänkta mottagare rentav avfärdar budskapet på grund av dess leveransform måste uttrycket eskalera till helt andra former. Eller så börjar det kanske tynga bäraren.
Den ovan nämnde sångaren har en mycket lyhörd mamma, som han dessutom vet lyssnar oavsett uttrycksform. Och kanske är det just därför han låter det komma i den form det själv behagar.
Jag tror faktiskt att den som inte har denna fördelning och som babblar på direkt ur den kortsiktida känslomässiga bufferten urholkar betydelsen av sina egna ord och gör det för att det saknas en förbindelse med de djupare lagren. Så istället för att låta insikter, känslor och reflektioner färdas ner till det medvetandelager där det hör hemma vänds det i dörren och babblas upp direkt. Verbaliseras bort, så att säga. Insiktshämmande.
Snackelisnackochbabbelomkänslornorm till trots. Insikter byggs på djupet och över tid. Och om uttrycken är för enkelt formulerade anstränger vi oss inte att koda av dess egentliga innebörd.
Det kom mig att börja fundera på den sortens uttryck.
Det är svårt att prata och ”säga som det är”. För de flesta är det nog inte bara att sätta sig ner och säga ”jo – nu måste vi prata”. Jag tror inte alls att det är något mentalt handikapp eller någon slags brist på förmåga att uttrycka känslor. Jag tror det är oerhört naturligt och rentav sunt.
Allt som behöver ut rör sig kanske inte på samma plan som själva pratet, och kanske är det en klok design där kommunikation får ske på respektive plans villkor. Saker som sitter lite djupare måste få komma ut, buret av den djupare nivåns uttrycksmedel, som en tavla, några rader text, några toner, en sång eller precis vad som helst.
Men det, i sin tur, kräver att de som är avsedda som mottagare för budskapet är lyhörda nog att snappa upp det, i den form det kommer. För om det inte finns någon som lyssnar, eller om de som var tilltänkta mottagare rentav avfärdar budskapet på grund av dess leveransform måste uttrycket eskalera till helt andra former. Eller så börjar det kanske tynga bäraren.
Den ovan nämnde sångaren har en mycket lyhörd mamma, som han dessutom vet lyssnar oavsett uttrycksform. Och kanske är det just därför han låter det komma i den form det själv behagar.
Jag tror faktiskt att den som inte har denna fördelning och som babblar på direkt ur den kortsiktida känslomässiga bufferten urholkar betydelsen av sina egna ord och gör det för att det saknas en förbindelse med de djupare lagren. Så istället för att låta insikter, känslor och reflektioner färdas ner till det medvetandelager där det hör hemma vänds det i dörren och babblas upp direkt. Verbaliseras bort, så att säga. Insiktshämmande.
Snackelisnackochbabbelomkänslornorm till trots. Insikter byggs på djupet och över tid. Och om uttrycken är för enkelt formulerade anstränger vi oss inte att koda av dess egentliga innebörd.
Kommentarer
Skicka en kommentar