Om otrohet

Detta har varit ett centralt ämne i mitt liv i många år. Man kan säga att jag varit lite av en expert på temat. Ändå förstod jag det av en iakttagelse bättre än någonsin häromdagen. Jag trodde faktiskt inte att det var så illa. Inte på det lilla stora viset, alltså.

När jag klev ur den onda cirkels arena för två år sedan blev lättnaden enorm.

Den som är otrogen fastnar i ett mönster av kompensation av den drabbade. Detta kan ta sig precis vilka former som helst och används nog mer ofta än inte som motivation för de saker den otrogne behöver för att kunna fly (standarlösning: jobb).

Den bedragne fastnar i ett mönster av att vilja ge igen. Medvetet eller inte förvandlas lycka hos den otrogne till något som måste bestraffas. Varje liten flik till möjlighet att ge igen tas tillvara. Standardlösningen är gnällighet.

Min partner vid tillfället visste att jag var otrogen redan innan jag var det. Hon hade bestämt sig och vidmakthöll detta trots mina bedyranden. Hon lade sig också till med den bedragnas alla mönster gentemot mig. Jag gick inte min väg.

Jag tänkte att om hon ändå låter mig leva under sina kompensationskrav så kan jag ju lika gärna vara otrogen också - så att jag får något för det, så att säga. Så var den saken i rullning. Jag hade, även jag, lagt mig till med den otrognes mönster. Det blev en intressant tid. En toklång tid. En tid jag aldrig vill återuppleva. Men inget jag ångrar, eftersom det förde mig till den underbara punkt i livet där jag är nu.

Men om jag nu ska vara fullkomligt ärlig. Hade hon inte rätt ändå, när hon hävdade att jag var otrogen den där första gången? Inte i fysisk bemärkelse. Den var aldrig inne. Men själsligt hade hon rätt. Och det hade inget med någon tredje person att göra.

Hennes själ kände att min själ hade slutat älska henne. Eller snarare, att förälskelsen aldrig övergått i villkorslös kärlek. Att jag inte älskade henne. Hon var definitivt inte medvetande om detta, men rimligtvis var det så. För det var så det var.

Hon sökte kompensation för känslan av att inte vara älskad. Hon sökte den i den fyrkantiga, tänkande världen som svar på de ensliga ekona från själen. Kompensationen var en föränderlig organism med rötter i själen.

Och min själ visste precis detsamma men försökte i den fysiska världen finna källor och motivation inför och till hennes kompensation samt olika sorters tillfredsställelse till kompensation för den uteblivna möjligheten att få dela den villkorslösa kärleken med någon.

Så här i efterhand står det emellertid klart. Kärleken är en villkorslös, gemensam kraft. Den har ingenting med tanken att göra över huvud taget. Villkorslös betyder precis just villkorslös. Kärleken äger de som älskar men de äger varken den eller varandra. De är en del av den. Och om det ändras, då går det sannolikt inte att göra något åt saken.

Man kan säkert hamna snett. Livet är konstruerat för att jävlas med oss ibland. Kanske för att vi ska lära oss att lyssna till själen och sluta göra det så svår för varandra och oss själva. De som kommer vidare efter otrohet kan göra det haltandes, nötandes och kompenserandes. Eller så kan de göra det med återställd klarsyn kring sin gemensamma, villkorslösa kärlek.

Jag tror att kärlek är enkelt, annars är det inte kärlek utan olika former av kompensation. Kärlek är svaga impulser som i vibration och resonans kan förändra precis vad som helst. Det är det som är så vansinnigt komplicerat enkelt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter