Om privatisering
För några år sedan var jag en av privatiseringens främsta förespråkare. Nu är bilden en helt annan. Det som fick mig att så fullkomligt byta ståndpunkt var innebörden av ordet ”privat”.
Kortfattat: Privatisering leder knappast till den småskaliga och nära styrning man kanske leds att tro.
Innan t.ex. apotek och sjukvård blev offentlig verksamhet ägdes de huvudsakligen av privatpersoner. Apotekaren, läkaren och så vidare. Detta medförde i mångt och mycket att service, kundkontakt och lokal närvaro var högre än dagens centraliserade offentliga stuktur.
Sedan gick trenden mot kollektivt ägande och verksamheterna blev mer anonyma institutioner med klara centraliseringsmål och sedemera hårdnackad ekonomisk styrning med fokus långt bort från ”brukaren” eller kunden.
Att privatisera för att komma åter till den kundnära och mer småskaliga typen av verksamheter är en god tanke. Men privatisering idag är något helt annat och detta bottnar i den finansiella struktur privatiseringen tar.
I och med att privata verksamheter behöver lån och inte sällan riskkapital återfinns makten över de privatiserade verksamheterna huvudsakligen bland bank- och finansvärlden och inte - som man leds att tro - bland de som står för själva verksamheten. De styrsätt och avkastningskrav detta genererar omöjliggör mer eller mindre det småskaliga tankesätt som fanns innan den offentliga centraliseringen.
Istället kan ett flertal nystartade privata aktörer efter vederbörligen frammanat ekonomiskt haveri konsolideras för att skapa en centralt ägd centraliserad organisation. Denna ägs då av bank- och finansvärlden som ju i dagsläget i princip äger allt av värde i världen. Och styrs efter agendor fullkomligt befriade från insyn.
Vilket sannolikt är vad privatiseringen syftar till. Vilka möjligheter detta öppnar för dem som sitter som ägare även till det som en gång varit offentligt överlåter jag till läsaren att pokulera kring.
Kortfattat: Privatisering leder knappast till den småskaliga och nära styrning man kanske leds att tro.
Innan t.ex. apotek och sjukvård blev offentlig verksamhet ägdes de huvudsakligen av privatpersoner. Apotekaren, läkaren och så vidare. Detta medförde i mångt och mycket att service, kundkontakt och lokal närvaro var högre än dagens centraliserade offentliga stuktur.
Sedan gick trenden mot kollektivt ägande och verksamheterna blev mer anonyma institutioner med klara centraliseringsmål och sedemera hårdnackad ekonomisk styrning med fokus långt bort från ”brukaren” eller kunden.
Att privatisera för att komma åter till den kundnära och mer småskaliga typen av verksamheter är en god tanke. Men privatisering idag är något helt annat och detta bottnar i den finansiella struktur privatiseringen tar.
I och med att privata verksamheter behöver lån och inte sällan riskkapital återfinns makten över de privatiserade verksamheterna huvudsakligen bland bank- och finansvärlden och inte - som man leds att tro - bland de som står för själva verksamheten. De styrsätt och avkastningskrav detta genererar omöjliggör mer eller mindre det småskaliga tankesätt som fanns innan den offentliga centraliseringen.
Istället kan ett flertal nystartade privata aktörer efter vederbörligen frammanat ekonomiskt haveri konsolideras för att skapa en centralt ägd centraliserad organisation. Denna ägs då av bank- och finansvärlden som ju i dagsläget i princip äger allt av värde i världen. Och styrs efter agendor fullkomligt befriade från insyn.
Vilket sannolikt är vad privatiseringen syftar till. Vilka möjligheter detta öppnar för dem som sitter som ägare även till det som en gång varit offentligt överlåter jag till läsaren att pokulera kring.
Kommentarer
Skicka en kommentar