Målbild

En och annan läsare av den här bloggen kan möjligtvis undra vart jag egentligen siktar med mina stokastiska och vaga förutsägelser om en framtida möjlig omvälvning till åsidosättandet av vissa grundläggande strukturer i vår gängse tillvaro.

Sannolikt en befogad fråga. Det är lätt att önska sig bort från något. Lätt att vilja bli av med något som inte riktigt fungerar. Men jag tror inte att en längtan bort från något löser någonting. Det är dit man vill som betyder något.

Personligen skulle jag inte vilja ändra på ett endaste dugg. Jag tycker om världen och dess underliga vägar precis som den är om jag som entitet var den enda punkten för summationen så ville jag inget hellre än att konservera rådande ordning. Jag har haft tur – eller vad man väljer att kalla det.

Men om jag kilar lite runtomkring så börjar det klia lite. Behöver inte kika så långt för att se hur smarta, energiska människor fulla av energi och livskraft blir bestulna på sin kraft av sina respektive arbeten. Arbeten som noga räknat tar 10-14 timmar av dygnet, lämnande ungefär lagom med tid för att borsta tänderna och kanske ta en repa med dammsugaren ibland.

Fullkomligt i onödan. Kikar man längre bort – exempelvis mot Kina/Indien där så gott som allt vi köper häruppe produceras är det naturligtvis än värre. Och eftersom drivkraften bakom alltihopa är pengar och eftersom pengar i sin tur inte är i stort mer än en väldigt etablerad illusion (se "Vi leker bank") känns det inte helt rätt att inte önska en förändring.

Av allt arbete vi lägger ner är sannolikt en ganska liten del verkligen värdeskapande (se "Hamsterhjulet"). Så om vi kapade bort överskjutande icke-värdeskapande arbete skulle sannolikt var och en få ganska mycket tid över.

Tid som kan läggas på till exempel varandra. Andra människor till exempel. Att hjälpa andra – utan att ta betalt – hur sjukt är inte det? Att busa med sina barn, kanske? Att tänka efter och begripa saker. Tänka tankar hela vägen ut och kanske med nyfiken leklust prova nya saker.

Det är så jag tänker. Och hur rubbad än tanken är så förefaller det som om hela mänskligheten bubblar av just precis den här tanken – mer eller mindre medvetet. Kanske blir det en liten nätt och enkel omställning, kanske blir det en turbulent väg till förändring. Men förändringen är obeveklig driven ur dess enda alternativs absurditet.

Jag hoppas att vi inte behöver vända upp och ner på hela världen för att korrigera vissa av de anomalier vi har kommit att se som normala. Men inser samtidigt att ett paradigmskifte av denna sort också förändrar synen på mer eller mindre allt givet lite tid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter