Man får tacka livet för döden

Maja fick kila vidare idag efter att ha kämpat men inte kommit på fötter. Det var raskt, ytterst barmhärtigt och jag tyckte mig se den välkomnade avslappningens glimt i det döende fårets ögon just i dödsögonblicket.

Jag har varit med och avlivat två hundar. Bedövning hos veterinär. Dagens övning kändes mycket mer barmhärtig och lätt. Och den påföljande efterprocessningen – hur ett tamt djur som man klappat, kliat bakom öronen, pratat med och haft i sin närhet förvandlas till mat. Det ger lite att fundera på.

Jag ville vara med. Se, känna och lukta. Kan inte förklara varför, men det kändes rätt och riktigt. Som för att reda ut knuten kring älskade djur, död och mat, en nästan filosofisk frågeställning i en värld där djur lever i människornas begreppsvärld, döden gjorts fruktat onaturlig och maten först möter oss när den nått kyldisken.

Om man tar i beaktande saker och tings vibration, deras inneboende submolekylära sammansättning. Och om man tänker sig att detta påverkas av känslor, avsikter och önskningar – vilket jag till min egen förvåning finner mer troligt än otroligt.

Då är det kanske inte sådär vansinnigt obegripligt att först älska djuret och när dess liv ofrånkomligen är till ända hedra detsamma genom att ta tillvara dess kött. Detta kött är kanske betydligt bättre för konsumenten än anonymt mass-slaktade oälskade djur från köttfabriken.

Stort tack för hjälp till grannar. Djurvänner med stora hjärtan, erfarenheter av djur och traktorer.


Döden har kommit nära i år och jag finner den dels oundviklig, dels naturlig och dels vid en exakt och given punkt varandes välkommen. ”Det handlar inte om längden, det är innehållet som räknas”. Farsan, med fem dagar kvar.


Maja och Bellas högtida ankomst

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter