Om ondska

Vi får alla rätt mycket ondska förmedlat till oss. Världen är en ond plats, full av stridigheter, bestialiska mord, elaka ordväxlingar och fruktansvärda slag om de knapphändiga tillgångarna på pengar, mat, energi och pokemonbilder.Det är vad vi får till oss. Så jämför man den där bilden man får med det egna livet - den egna verkligheten. Vilken fruktansvärd tur man har - egentligen. Det gäller verkligen att inte beblanda sig med sin omvärld - inte prata med främlingar, inte släppa in folk från främmande länder och inte hjälpa första bästa medmänniska för i grund och botten är nog så gott som alla utanför den egna bubblan ondskefulla och hemska. Vem vet, vi kanske rentav möts av någon som är i behov av våra surt förvärvade pengar. De ska fantamig ingen få röra. Bah!

Så kan det ju verka.

Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?

Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.

Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.

Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.

Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.

Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.

Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.

Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.

Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.

Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.

Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.

Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.

Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.

Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.

Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter