Till en saknad

Hej.

Jag skriver till dig med anledning av din existens. Du visar dig när jag minst av allt anar det och dyker upp bakom dörrar märkt med helt annan text. Du seglar upp under falsk flagg och bordar min verklighet, gör myteri och placerar en arg kapten att styra på skutan som är jag. Och det tar alltid en enerverande stund innan jag begriper att du slagit till. Igen. Jag har redan varit arg nästan hela mitt vuxna liv – låt mig för fan slippa dina smygande fasoner. Jag hatar att vara arg.

Helst av allt skulle jag vilja att du inte fanns över huvud taget. För om du inte gjorde det skulle jag kunna plocka fram min telefon och ringa honom precis när jag ville. Höra hans lugna, glada och lekande röst prata om råspont och skruva orden på det mjuka underfundiga sätt som bara han kunde.

Jag har vant mig vid att han inte finns. Och börjat glömma. Men det är när jag minns att jag glömt som du lyckas fånga mig, precis som Hon sa. Försvinn, du saknad. Jag kommer inte att sakna dig. Men eftersom jag vet att du tänker stanna en god stund får jag börja ge akt på dig. Igen.

Jag känner dig egentligen inte så bra men jag har umgåtts intensivt med din kusin Längtan genom åren. Även hon var mycket raffinerad i utklädandets konst. Jag har kommit att få anledning att visa djup tacksamhet inför hennes fingerfärdighet därvidlag då hon lockat mig ur frustrationens alla förgreningar, genom detsamma in i en helt underbar tillvaro.

Jag vill därför respektfullt anmäla att jag kan komma att omvärdera dina göranden på en senare tidspunkt. Men just nu är du ganska störande.