93-åringen

93 år är en lång tid och den kropp som varit med så länge är gammal. Orden är svåra att få fram, men när de ändå kommer innehåller det samma energi som de alltid gjort. 93-åringen orkar inte prata. Men hon lyssnar. Och hon ler från djupet av vad som nog är de sista dagarnas sömn när hon hör sonen och brorsonen munhuggas och krulla orden som skruvade pingisbollar. Hörseln och förståndet är intakt. Sannolikt knivskarpt som alltid. Och kanske ler hon åt de dubbelskruvade servess hon skulle fått in om hon bara kunnat säga de saker hon tänker när hon ligger där. Hur hon fullkomligt skulle regerat på det verbala bordtennisbordet.

Det var farbror och jag som satt där vid sängkanten. För ett halvår sedan ganska precis satt jag där när hennes yngste son skulle till att dö. Han hade samma lugna och avspända drag inför vad de bägge visste och vet finns var kring hörnet. Nyfikna och envisa som de bägge alltid varit klurar de nog lite kring vad som ska hända. Jag kommer på mig att då som nu önska att det ska få gå fort. För ingen av dessa bägge personer klarar att dekapiteras sin fullkomlighet. Jag hoppas att hon slipper komma ut kliniskt levande men själsligt döende. Jag hoppas att hon får slå sig ner vid ett bord mittemot sin yngste son, hälla smält smör över makaronipuddingen och berätta historien om björnen som inte hade något toapapper med ut i skogen.

”Hörrudu haren – luddar du?”

Jag trodde att det skulle bli outhärdligt när farmors dagar var räknade. Nu kom saken i ett annat ljus. Och för andra gången önskar jag någon jag älskar till bristningsgränsen en snar död och en trevlig resa vidare. Ingen av dem kan upphöra att existera i själslig bemärkelse – det är den fullkomliga orimligheten dubbelt personifierad.