Om generositet

I ett samhälle som vilar på grundvalen om det egna största utbytet till minsta möjliga insats kan det verka främmande att hjälpa andra. Det ser lite missanpassat och tafatt ut och är ju rätt ut sagt puckat. Ofta tolkas det som förberedelse till girighet för att passa in i världsbilden.

Varför göra något som inte gagnar mig själv monetärt, materiellt eller till utvecklande av det egna egot? Det är ju så sjukt obegåvat.

Ändå ser man folk som envisas med att hjälpa andra upp ur diken, över vägar, hem med matkassar från affären och med att avliva sjuka får. Folk som tydligen inte har något bättre för sig och är oansvariga nog att sätta andra framför sig själva. För de kan väl inte ha ut något av det? Vad skulle det kunna vara – stackars människor, de borde skaffa sig ett liv.

Vem vet - folk kanske börjar driva företag med fokus på god service snarare än hög avkastning. Sådant måste i det snaraste göras olagligt innan människan finner vägarna till varandras hjärtan och börjar agera som en kärleksfull enhet igen.

Det skulle vara absolut förödande. Om vi istället skulle bråka om vem som skulle få hjälpa till. Då skulle krigen handla om att få hjälpa sjuka och fattiga att hjälpa sig själva och inte som nu att ge dem bistånd och allmosor för att förhindra att de själva lär sig dra nytta av sina naturresurser. För att ta ett exempel.

Absolut förödande. Men tack och lov en ekonomisk omöjlighet.