Om småskalighet
Det bor något alldeles enormt i detta med småskalighet. Jag har ju haft förmånen att byta arena – från storstadsmarmeladens kokande gryta till den rårörda något mindre sockrade men desto mer välsmakande småstadssylten.
Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.
I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.
I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.
Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.
De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.
En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.
Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.
I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.
Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.
I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.
I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.
Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.
De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.
En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.
Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.
I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.
Kommentarer
Skicka en kommentar