Bägge borta

Världens utan tvekan längsta tålamod har tagit slut.

Aversionen mot de stängda dörrarna. Skruvandet av orden. Den varma känslan av närvaro utan att något för den skull måste sägas. Den stora näsan. ”Ordnar det sig inte så ordnar det sig i alla fall”. Total nyfikenhet.

Det fanns två ganska lika. Två för mig obeskrivligt viktiga. Trygga, intresserade och okomplicerade. Nu finns ingen av dem kvar längre. Den yngre försvann först. Den äldre försvann igår. Född 1917. Död 17:17. En symmetri hon själv nog skulle lagt märke till.

Det var en björn som just bajsat i skogen. Men så hittade han ingen mossa att torka sig med. Lite längre bort såg han en hare. ”Du, haren?". "Ja", svarede björnen. "Luddar du”, frågade björnen.
En klassiker

I höstas pratade hon om varför hon fortfarande levde. ”Det finns tydligen något kvar jag måste lära mig, undrar vad det kan vara” sa hon.

Döden knackar på mellan varven. Även denna gång som en befriare. Och denna gång väntat sedan så mycket längre tid. Döden är nog inte riktigt vad man får lära sig att den är. Den är en slags markering av slutet, givetvis. Och det enda vi med säkerhet vet om slutet är att vi inte vet när i tiden det infinner sig. Samt att vi inte själva fattar det beslutet, vad vi än tror.

”Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
hade häggen blommat ut.”
Alf Henriksson. Hon kunde den utantill.